månge utländske läkare till Stockholm, Bland dem gjorde Peter Kirstenius från Breslau sig bemärkt. Han sades känna tjugusex språk. Det var hans sonson som, 1686, adlades med namnet Kirstein. En annan utländing, som vardt ännu mer känd i Stockholm, var G. F. Duriez, född i Arras i franska Flandern 1607, med. doktor i Salamanca, professor i Frankrike, kallades till Sverige af Bengt Skytte och kom hit på 1640-talet samt antogs till Kristinas lifmedikus och lönades med gods och äreställen. Han dog 1682. Duriez’ (på folkspråket Dörjes) »modervatten» användes ännu. Arckenholz säger om honom: Il était savant, mais hableur et grand comédien, faisant parade de ce que d’autres avoient inventé avant lui.
Mycket bekant i Stockholm var också Pierre Bourdelot, Kristinas gunstling, efter samstämmande underrättelser charlatan och ränkmakare. Han lemnade Stockholm 1653 och dog i Paris 1685.
Bland infödde stockholmsläkare på den tiden nämnas Zacharias Wattrang som 1657 utnämdes till stadsfysikus i Stockholm och sedan vardt rådman, lifmedikus samt — häradshöfding öfver Rasbo och Olands härader för att slutligen dö som arkiater. En annan medikus och titulerad häradshöfding var Johan Munthelius eller Muncthelius, adlad under namn af Lagercrona. Han var e. o. assessor i Svea hofrätt och sedermera häradshöfding i Finspånga län samt två andra härader i Östergötland, ett härad i Upland och ett i Vestmanland, och fortfor likväl att i Stockholm utöfva läkareyrket.
Mycket anlitad på sin tid var Karl den elftes lifmedikus, den berömde Urban Hjärne, som var icke blott preses i Collegium medicum, utan äfven vice-præses i Bergskollegium och, 1719, fick afsked med landshöfdings titel. Han dog 1724 i den höga åldern af 83 år. Samtidig med Urban Hjärne var Johan Martin Ziervogel, af den i vår läkare- och apotekarehistoria namnkunniga, från Österrike inflyttade Ziervogel-slägten.
Bland stads-fysici i Stockholm utmärkte sig Nils Boy (död 1739) för en öfversättning af John Smitts afhandling om »Vatnets egenskaper och goda verkan». Boy tyckes hafva varit den förste vattenläkaren i Sverige, och det förtäljes, att han gjorde vattendrickandet nära allmänt i Stockholm, åtminstone i de förnämare husen.
Ehuru läkarekonsten under 1700-talet allt mera utvecklade sig här i fullt vetenskaplig riktning, uppträdde dock en och annan medikus med mycket underliga föreskrifter, hvilka påminde om medeltids-barbariet. Det fans i Stockholm t. ex. en hit inflyttad tysk läkare vid namn Dern som tillät den sjuke att äta hönssoppa, men endast med det uttryckliga förbehåll, att hönan ej vore spräcklig. Denne Derns egentliga läkemedel voro Elixir viscerale, pulver af
