Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
198
FARSOTER

bittersalt samt gelé af kalfkött och metmaskar som smältes i mjölkvassla. Män, sådana som Erik Victorin, Peter Jonas Bergius m. fl., förde dock läkarevetenskapen framåt på den rätta vägen och röjde plats för den nyare tidens förståndigare helsovård och på allvarliga studier grundade sjukdomsbehandling. Då vardt också slut på de utländske läkarnes invandring hit, och de svenske läto ej längre promovera sig i utlandet, sedan doktorsgraden, såsom P. J. Bergius säger, »genom öfverhetens uppmuntran med bättre förmån kan nu vinnas här hemma».

Om läkarne under Stockholms äldre tider lemnade mycket öfrigt att önska, voro barberarne eller bardskärarne ännu mindre tillförlitlige. De fleste voro tyskar, okunnige äfventyrare utan studier i fältskärskonsten. De betraktades också som handtverkare, och barberarstugorna kallades »verkstäder». Från Gustaf den förstes tid känner man konungens egen barberare, mäster Jakob. Hundra år senare omtalas mäster Adam. Han hette egentligen Adam Hirt och var från Schlesien. Förnäme herrar hade »hof- och lifbarberare» som bodde i deras hus och följde dem på deras resor. Men såsom verkliga fältskärer voro de allmänheten till föga gagn.

Johan den tredje sökte ordna bardskärareskrået och 1571 förordnades, att uti bardskärare-embetet i Stockholm skulle ej flere än sex mästare vara besittne borgare, med mindre konungen »någon besynnerligen thet gunsteligen vnne». En ålderman skulle alltid finnas, tillsatt vid Valborgsmessan af borgmästare och råd. Ingen fick utan borgmästare och råds medgifvande intagas i embetet, och borde bevis företes »at han sigh ährligen skicket hafuer utländes.» Ingen bardskärare skulle understå sig att förbinda öfver den andres band, och bröt någon mot det budet, skulle den skyldige för hvar gång plikta ett pund vax. Om en bardskärare skadat någon under åderlåtning, skulle han i två rådmäns närvaro inställas för embetsbröderne, der ransakning skulle ske. Taxan för ett förband var en half mark. Hvarje söndag skulle embetsbröderne gifva minst en gammal »ortigh» i sin bössa, på det att om någon bardskärare råkade i fattigdom, han då måtte erhålla understöd. Då någon af embetet eller hans hustru eller barn aflidit, skulle alla de öfrige embetsbröderne med sina hustrur följa den döde till grafven. Försummades detta, skulle den skyldige böta fyra mark.

Några och sjutio år efter införandet af denna skråordning ingick magistraten ett kontrakt med badare-embetet, som då ännu icke var förenadt med bardskärarne, att embetet skulle låta bruka sig som pest-barberare. Det var vid ett af de många tillfällen, då pesten rasade i Stockholm, år 1657. Då hade stadens ordinarie chirurgus