Kap. VII.
Eldsvådor.
Elden renhållningsentreprenör. — Eldsvådor i Stockholms äldsta tider. — Släckningsanstalter fordom. — Gamla brandreglementen. — Eldfarligt uppträde på Södermalmstorg 1663. — Stockholms slotts brand. — De stora eldsvådorna 1751 och 1759. — F. J. v. Akens eldsläckningsförsök 1792. — Branden på Riddarholmen 1802. — Dramatiska teaterns brand 1825. — Riddarholmskyrkans brand 1835. — Eldsvådan i Stadsgården 1842.
I det äldsta Stockholm funnos icke läkare och apotekare, men farsoterna hade en annan tuktomästare, och det var elden. Han gjorde tjenst som renhållningsentreprenör och lät aldrig länge vänta på sig. Då smutshögarne på stadens gator, i gårdarne och inne i husen vordo allt för besvärliga, och pesten sannolikt icke var långt borta, kom ofta en eldsvåda och förstörde rubb och stubb, tog med sig smittämnena och gjorde platsen ren. Infann elden sig icke, kunde man vara säker på att pesten, som ständigt låg på lur i de stinkande kyffena, började sitt arbete.
Så slets vårt gamla Stockholm, liksom Nordens alla städer,[1] i århundraden mellan eld och farsoter. Den förre var välgörande i helsoafseende, men han bidrog icke att öka välståndet. Hvarje husfader måste vara beredd på att att åtminstone en gång i sitt lif förlora allt hvad han egde och finna sig och de sina utan tak öfver hufvudet.
Byggnadssättet och byggnadsämnena voro också synnerligt gynsamma för storartade eldsvådor: trähus med torf-, näfver eller halmtak, hopträngda i täta massor erbjödo elden till fråssande gästabud, och han förtärde också hvar enda smula af hvad man lagat till åt honom.
Staden var icke gammal förr än han hemsöktes af härjande brand. Redan 1297, den 12 April, gick »en förderfvelig vådeld öfver staden Stockholm, att rådstugan tillika med större delen af staden afbrändes».[2] Några och tretio år derefter kom elden åter lös och »gick ej allenast öfver hela staden, utan ock förbrände slottet.» Det
