“Alt det som i Swerige blir äldre än ett Åhr, det är för gammalt, det har mera ingen Art, intet Tycke, intet Förtroende. Så går det med wåra Modeller, så går det med wåra Förordningar; så går det med mig. (Jag har samma öde som Sweriges Lag.)“[1]
Här brast herr Leonhard ut i ett sådant våldsamt skratt, att Carl Fredrik trodde han skulle omkomma:
“At höra nämnas Argus ett helt Åhr igenom, det är förmycket, hwem kan stå ut dermed? Hwad will han wäl säija Folk, när han altid heter lika? Har någon, som heter Argus, en gång förtörnat mig, så kan ju ingen under samma namn nånsin tala mig till lags? Alt det han säijer wet jag förut, ty jag wet förut huru han heter? (Starka skiäl!)“
— Är det inte saftigt! Detta vill jag kalla qvickhet! Vidare!
“Denna det Swenska Tryckets Högwälborne Ostadighet har derföre brakt mig, min läsare, til at ändra mitt Namn: Lät oss grunda på, vad jag skall heta åt åhre: Jag hade tänckt kalla mig den Swenska Carborren.“
— Hör! Hör! Är det makalöst eller är det icke?
“Hwad tycks du? det är ju intet så galit? Karborren hänger fast wid Folck, så gjöra ock mina Moraler: Ney, wänta, det går intet ihop: Mina Moraler taga så litet Fäste, och fast än de skulle som Karborrar fästa sig, at utmärka och stinga dem de angå, så är likwäl namnet intet stolt, det låter intet präktigt, at heta Karborre!“
— Kors i Herrans frid! — Ja det är som jag säger! Åh min Gud!
“Fy, huru skulle det stå i en Matrikel? Snarare kallar jag mig Lager-guld—Ehren-morale. Då skulle man åtminstone buga för mitt namn, fast man än intet skulle wörda min person“.
— Giftigt! Hva?!
“Eller ock, om jag kallade mig med ett långt höglärdt namn Socrates Archi Philosophocritico Peripatheticus?»
— O, min store Gud! — Carl Fredrik, du skrattar icke!
— Jag förstår inte det der.
— Bonde!
— Men hvem har skrifvit det?
— Ja, ser du; det är just det man inte vet! Det vill dock säga, jag tror att jag vet det! Min synnerliga vän, Cantzlirådet Rosenadler —
— Censor Librorum?
— Alldeles! — har hviskat i förtroende, att författaren skall vara Rålambs informator — du vet, Rålamb, med biblioteket, på Kungsholmen!
- ↑ Argus utkom, som bekant, 1733 och upphörde med 1734, samma år Sveriges Lag blef färdig.
