Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
213
ELDSVÅDOR

i hvars bottenvåning kungl. Räkningskammaren (Kammarkollegium) då hade sina embetsrum.

Redan året derpå var slottet utsatt för ny vådeld. Samma afton som markgrefven af Baden, hertig Fredrik, hade med stort följe anländt för att fira sin förmälning med pfalzgrefven Johan Kasimirs dotter Kristina Helena, uppstod en ganska farlig eldsvåda som varade ända till följande morgon i östra delen af slottet, så att »fyra kosteliga torn afbrunno och föllo ynkeligen neder». Dagen derefter brann den katolska kyrkan i slottet. Så väl 1646 som 1648 brunno några delar af slottet. Peringskiöld förtäljer närmare om alla dessa eldsvådor.

Den stora slottsbranden den 7 Maj 1697 är allmänt bekant och derom kan för öfrigt läsas i Fryxells »Berättelser ur Svenska historien», hvarför vi här endast erinra om denna märkliga tilldragelse. Mindre allmänt kändt torde vara, att elden kastade bränder så vidt omkring, »att ock Banan på Skeppsholmen i det samma antändes och afbrann tillika med många hundra trossvagnar. Då nödgades de nästan oräkneliga fattiga menniskor, som i den stora hungersnöden voro på Banan inlagda till att spisas, fly ut och såsom fä ligga på bara marken, derigenom många tusen af dem dödde».[1]

Sedan byggnadsämnena och byggnadssättet i det inre af staden betydligt förbättrats; var det i synnerhet malmarne som hemsöktes af elden. Der växte trähusen upp, oaktadt alla förbud, brunno ned, och nya byggdes. På allmän rådstuga den 4 Januari 1641 beslöts, att den som icke afskaffade sina korsverken och brädbodar innan derpå följande Valborgsmessa, för honom skulle de rifvas och »han ingen vedergällning hafva att njuta för sin tredska skull.» Det hjelpte likväl icke. År 1640 hade nästan hela Maria församling brunnit, och blott fyra år derefter gick större delen af trakten omkring Maria kyrka åter upp i lågor. Efter ytterligare tre års förlopp brunno öfver femtio gårdar på Södermalm.

Brädbodar och stånd af trä såg man på flere torg, och brunno dessa icke då och då af våda, så kunde det hända, att de påtändes af okynne. Ett sådant uppträde tilldrog sig på Södermalmstorg 1663 och förtjenar att särskildt omtalas, emedan det på sitt sätt bidrager till skildring af tidsförhållandena.

Den 26 November på aftonen hölls bröllop med stort gästabud i inspektor Daniel Jungs hus vid Södermalmstorg. De kuskar och lakejer som från bröllopsgården skulle hemta sina herskap infunno sig för att vänta på dem utanför huset. Tiden föreföll dem otvifvelaktigt något lång och för att hafva sysselsättning kastade de först facklorna som de förde med sig i en hög midt på torget och läto dem

  1. A.O. Rhyzelius: Brontologia.