Lördagen den 22 Januari 1842 var en angenäm afton för Stockholms teatervänner. Kungl. teatern gaf en stor föreställning till förmån för den omtyckta skådespelerskan fru Erikson. Salongen var fyld. Man hade klappat händerna åt några tablåer, med stort nöje hört på en scen ur Rossinis »La Cenerentola», som utfördes i kostym af Belletti och Dannström, hvilken sist nämde sångare vann mycket bifall för äfven sin lyckliga maskering och fann, såsom tidningarne sedan yttrade, tillfälle att visa sin fallenhet för den komiska genren. Man hade också sett »Richelieus första vapenbragd», som då för första gången gafs på svensk scen och i hvilket stycke Emilie Högqvist utförde Richelieus roll. Slutligen hade man hört en del af fjerde akten ur »Den Stumma», men under det Julius Günther med vanligt behag sjöng Masaniellos kavatina »Hugsvalare för dem som lida», spred sig i salongen ett rykte, att det vore stor eldsvåda någonstädes i Stockholm. Man vardt orolig. Många störtade ut. Snart fick man upplysning, att det brann i Stadsgården. Nå, det kunde just icke röra flertalet af dem som voro i salongen.
— Det är Bohnstedts och Bergmans spinneri — hette det sedan.
— Hr August Bergman sitter ju der ... Nej, han hade visserligen varit på teatern den aftonen, men var redan försvunnen.
Föreställningen gafs till slut, men de flesta i salongen hade så stor brådska att komma ut, att fru Erikson icke vardt inropad. En stor del af de teaterbesökande skyndade bort åt Söder för att se på elden. Kronprinsen hade också varit på teatern den aftonen och han begaf sig genast till Stadsgården. Det stora spinneriet stod redan i full låga. Fabriken utgjordes af två stora, tätt sammanbygda hus, strax bortom Ballastplatsen och som lågo så nära stranden, att endast en gångväg af sex alnars bredd skilde husen från vattnet. På husens andra sida var en obetydligt bredare gård, till en del undersprängd i det höga berget som går brant upp till Katarina Östra Kyrkgata. Detta försvårade i hög grad vattentillförseln med tunnor landvägen.
Klockan strax efter nio på aftonen hade elden först visat sig och slog snart ut genom fönstren i det längst åt öster belägna huset. En stark östlig vind dref lågorna in på det andra huset. Mycken oordning rådde bland de släckande, och massor af obehörigt folk gjorde oordningen ännu värre. Så snart kronprinsen infunnit sig, trängde hela massan åt det hållet. En del ville se honom, andra önskade ses af honom. Befäl fördes af kronprinsen, öfverståthållaren (generalmajor Möllerhjelm), underståthållaren (Kuylenstjerna), de två polismästarne (Berg och Limnelius), en mängd brandchefer och åtskilliga andra personer, af hvilka några alldeles icke hade någon
