befattning vid brandväsendet. Hvad den ena befalde, motsades af den andra.
— Rif ned den der vedtrafven! kommenderade kronprinsen.
— Låt bli det! skrek en viktualiehandlare som ville tillvälla sig högsta befälet.
Alla skreko, och deras hojtande hördes långt bort på Skeppsbron och öfver till Skeppsholmen.
Sprutorna voro i allmänhet obrukbara. Några lågo på Sjöbergs verkstad vid Gamla Kungsholmsbron för att lagas. Sedan elden hunnit gripa omkring sig, kom på sin pråm den s. k. amiralssprutan, redan förut omnämd. Hon tillhörde staden och skulle skötas af Södra varfvets manskap, men slangen gick oupphörligt sönder, och sprutan var i det närmaste overksam.
Länge trodde man sig kunna rädda det vestra huset, men klockan tolf på natten, då det först antända huset var till hälften nedbrändt, slogo lågorna ut ur äfven det andras fönster. Skenet spred sig vidt omkring, upplyste hela synkretsen och gaf en eldröd färg åt husen på Skeppsbron. Aska och eldgnistor regnade öfver en god del af staden. Klockan två på natten hade också det andra huset brunnit ned, och då antändes det längst på öfra sidan liggande ångmaskinshuset. Ofantliga vedtrafvar, innehållande öfver tusen famnar, fattade eld, oaktadt att man spänt brandsegel öfver dem och oupphörligt sprutat på dem. Under hela söndagen brunno dessa vedtrafvar och återstoden af byggnaderna. Det var en hemsk söndag. Klämtningen upphörde icke en enda stund, icke ens under gudstjensttimmarne, och man hörde oupphörligt talas om den eller den som skulle hafva förlorat lifvet vid branden. Den som sannolikt varit skuld till olyckan, en ung flicka som vårdslöst umgåtts med elden, då hon sökt något i en skrubb, vardt illa bränd och fördes till Serafimerlasarettet, der hon afled. Flera innebrändes, och andra afledo af sina brandskador. Klockan två på natten ramlade en mur åt sjösidan och sårade samt dödade menniskor. I allt omkommo, såsom man med säkerhet vet, elfva personer, fastän det förmodades att ännu flera satt lifvet till. Under de närmaste dagarne efter branden inlemnade andre stadsläkaren, assessor af Grubbens och stadsfiskalen, advokatfiskal Fredholm till poliskammaren förteckning öfver lårpipor, ryggkotor, hufvudsvålar m. m. som påträffats i ruinerna samt bland annat en stöfvel med innesittande fot. Hvilket ämne till »intressanta samtal» under flera veckor derefter!
Eldsvådorna i gamla Stockholm hade alltid något »intressant» med sig, tyckte en stor del af stadens invånare. Man väcktes ofta midt i natten af larmskotten och klämtslagen, och strax derefter
