Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
239
GATANS RYKTBARHETER

han ock syntes uppfatta, men icke så lätt hvad det var vi hade att skriftligen lemna honom, ty när vi kommo på det kapitlet, sade han endast: »Jaså, det är en disputation», och bad oss läsa upp vår disputation, och ehuru vi förnyade gånger sade: »det är ingen disputation, vördade onkel, det är ett bref», vidblef han dock sitt: »Jag förstår väl det; det är en disputation! Läs upp er disputation,[1] gossar!» (allt vänd inåt väggen), och då vi funno det ej vidare löna mödan att disputera om disputationen, beslöto vi oss för att läsa upp brefvet, hvilket han åhörde med uppmärksamhet, talade icke vidare om någon disputation, utan gjorde några frågor om familjförhållanden och slutade med att säga: »Gif mig en kyss gossar!» Ja, det måste naturligtvis efterkommas, men huru skulle det gå till? Det gick också så godt det kunde, genom att klättra upp öfver det stora berget — han låg der som en på land kastad hvalfisk — och applicera en kyss på den vördade onkelns kind, hvarefter audiensen var slut.»

⁎              ⁎
Fig. 99. Christopher Carlander. (Död-doktorn). Efter handteckn. af Krafft, Nat. Mus.

Död-doktorn (fig. 99). Assessor Christofer Carlander var inför verlden en besynnerlig menniska med alla de yttre egenheter som kunde ådraga honom en allmän, om ock icke vinnande uppmärksamhet. I sjelfva verket var han en ovanlig personlighet, ty han besatt en stor menniskokärlek, älskade dygd och hatade flärd, egde ofantliga kunskaper och ett genomträngande förstånd som ofta leddes af en obestridlig genialitet. En del af dessa egenskaper hade han vunnit i den hårda nödens skola, han i sin ungdom fått genomgå, en skola så bittert hård, att han ofta var i förtviflan, såsom till exempel den gång han skref till en vän: »Det är ett förskräckligt tillstånd, då en förnuftig menniska är bragt dertill, att skatta den tiden lyckligast, då hon sofver, då hon är utan sitt plågande förnufts bruk!»

Men det blef bättre tider, och han kom ut i verlden. Han for som skeppsläkare till S:t Barthélemy, blef adjunkt på Barnbördshuset i Stockholm; derpå »gick han till fot öfver Ålands haf» för att bli fältmedikus i Finland; återvände till Barnbördshuset, höll föreläsningar i

  1. Rosenstein var van att få sig akademiska disputationer tillegnade.