Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
242
GATANS RYKTBARHETER

jag honom aldrig mer i Kolleije, der jag gick och sålde. — Ballet. Men säg mig allvarsamt, Jeanna, är du med i nya secten? — Jeanna. Ja visst är ja så, och om jag ville, så fick jag nog predika der, men jag säljer bara bakelser under predikan att knappra på. — Ballet. Kära Jeanna, om du vill hålla här en liten predikan, så ger jag dig två skilling. — Jeanna. Ja, ge mej då, så ska jag predika. (Ballett ger henne, Jeanna börjar att kröka sig, ruska på kroppen och darra.) — Ballet. Hvad fattas dig, Jeanna, är du rasande? — Jeanna. Tyst ogudaktiga tunga, och förhindra icke andan, som faller på mig. Och jag skall predika för dig om den kloka Sibilla, som låg med sin heliga gåsfot mellan klipporna i ödemarken och propheterade och sade: den tiden. skall komma då så många näsvisa Skulltanter uppresa sig bland folket som gräshoppor på jordene, och de skola kringsvärma på alla ställen och skicka sig underliga, och ingen skall veta om de duga att gömma eller kasta bort, de skola stassa i kosteliga kläder, som de icke kunna förtjena och förstöra sina föräldrars penningar, de skola se ut som ufvar i hufvudet, de skola hvissla hvar de gå, tralla, hoppa som unga stutar, brösta sig och begrina folk. Den tiden skall komma, säger Sibilla, att ifrån morgonen allt intill sena aftonen skola de skala från caffehus till caffehus och se beställsamma ut, men om de någon gång arbeta, så blir dermed sällan bevändt, snubbor och skrapor blir deras lön. — Ballet. Tyst, tyst nu Jeanna, jag hör du har goda gåfvor. — Jeanna. Nej, jag skall förkunna dig ännu mer, du syndapalt, på Sibillas vägnar, så ropar hon vidare: I gossar, I unge Skulltanter! löpen icke som råbockar, ty då skolen I förskingras, den ena hit och den andra dit, och få af eder skola beståndande varda. (Ballett springer till och håller henne för munnen; hon mumlar och skriker oredigt): Slotts-Cancellie, Gillstuga. (Han drar henne ut).

Med detta gyckel är dock icke Jeannas varande i verkligheten bevisad; man skulle snarare vara böjd att tro, det hon blott vore en teaterfigur, som genom en skådespelerskas framställning blifvit populär. Vi voro en längre tid af denna mening och sågo med saknad hoppet om att få införlifva Bakelse-Jeanna med galleriet af ryktbarheter från gatan felslaget, då en tillfällighet gaf full belysning och bekräftelse. Under det att detta arbete pågick, råkade vi nämligen få höra sjungas följande visa:

Känner du Bakelse-Jeana?
Ja, nog känner ja’na
Och har känt’na i många år!

Hon går på Stockholms gator,
Säljer pepparkakor,
Tar för stycket så mycket hon får.

Detta var dock spår af biografi.

Såsom biprodukt, och icke minst intressant, kom melodien: »Movitz valdthornet proberar», hvilken »air» Bellman uppgifver sig hafva hemtat från: »Inte ha jag sagt, och inte ska jag säja», en grotesk bondvisa, sjungen ännu i dag. Men Bellman viste således icke hvad vi nu (med Atterbom) veta: att melodien ursprungligen är gamla