Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
259
GATANS RYKTBARHETER

han hade i bleckflaskan blef kanske för mången obekant, men det lär i de flesta fall dock ej hafva varit annat än vatten, ofta Hagavatten.

När Björn gick fram på gatan med sin bleckflaska, var det som en stor man skulle tåga fram. Alla sågo på honom, de flesta nickade, och pojkarne svärmade omkring honom. Någon gång gick dock den smickrande uppmärksamheten så långt, att Björn förlorade tålamodet och med sina träskor mörbultade några individer, hvarför han en gång uppkallades i polisen, men blef frikänd.

I stockholmarnes minne lefver han som en olycklig dåre, hvilken dock icke var nog beklagansvärd för att upphöra att vara löjlig. Men de finnas också som tro, att Björn var en slipad karl hvilken var nog klok att inse det fördelaktiga i att vara tokig.


———♦———