Kap. IX.
Barn och ungdom.
Vaggan och dopet. — Amvisor. — Leksaker. — Lekar. — ABC-boken. — Tuppen. — Orbis pictus. — Regnérs begrepp. — Télémaque. — Robinson. — Godtköpssagor.
När en stockholmare blifvit född till verlden, kommer han genast i händerna på »frun», hvilken badar den lille, hvarefter hon icke underlåter att kasta ett kol i badvattnet, och fortfares dermed ända tills barnet är döpt; af hvad orsak uppger man ej, ty en stadsbo har visserligen sina vanor, men kan aldrig vara skrockfull. Det är en gammal plägsed.
Sedan lägges lillan i vaggan, en inrättning som synes vara urgammal, men nu håller på att försvinna ur bruk.[1] Vi begagna derför ett tillfälle att meddela afbildningar: 1:o) af en vagga i medeltidens stil (fig. 109); 2:o) en dylik som tillhört en af de mest ryktbara stockholmare — konung Karl XII (fig. 110), hvars bekanta vaggvisa, på en outsägligt jämmerlig melodi, än i dag gifver ett nytt slägte en lefvande försmak af denna verldens uselhet[2]. Den finnes upptecknad med många olika texter. Stockholmarne begagna dock aldrig andra än »vyss, vyss», med variationer.
Åtta eller fjorton dagar efter födelsen hålles dopet; då den nyfödde skall vara klädd i sin dopklädning, på hvilket plagg fordom nedlades kostnad och arbete. Vid tillfället skänka faddrarne en gåfva, vanligen en silfversked. I stället erhålla faddrarne krona och
