på, hur vi hädanefter sköta din bror, och säg till dig sjelf: äfven jag har förorsakat mina föräldrar så mycken möda.»
Att Fanchette af denna fina anspelning skulle känna sig uppmanad till tacksamhet, faller sig högst naturligt för författaren. Samma tema, ehuru utfördt på 210 sidor i tröttande enformighet, återfinnes i Carl Grandison eller Ungdomens mönster, en högst ryktbar bok, hvilken ensam skulle vara tillräcklig att skrämma ungdomen från dygden, särskildt i den dygd som består i att ersätta föräldrar det besvär de haft med ens uppfostran. Den svenske öfversättaren D. Krutmejer lefde dock i en annan tro: han slutar nämligen sitt svenska förord så: »man skåde honom (Carl Grandison) i dessa och andra belägenheter» — (stigande af hästen för att hjelpa en anträffad döende officer, eller sittande vid sin faders sjuksäng — huru enkelt!) — »och jag gör mig försäkrad, att hvar yngling skall känna sig lifvas af den ädla föresatsen: jag skall alltid beflita mig att likna unge Carl Grandison.»
⁎
