Midt i barndomsvandringen genom en öken af sandtorra föreskrifter, öfver lärdomens hvassa tistlar, på uppfostrans hårda kiselstenar, vidgar sig synkretsen för ett ögonblick, och det röda, förgråtna, förlästa ögat hvilar på en grönskande oas. Åttaåringen har redan blifvit så trött, så genompinad af all förkonstling, af civilisationens och böckernas fördömelse, att han som nyss lemnat naturens sköte, erfar hela tjusningen af att dit få återvända i fantasien. Midt i verldshafvet, på Robinson Crusoes ö faller den unga fågeln, sedan han lyft sig ur den labyrinth af sten, der han blifvit född i fångenskap; der har han sina första möten med den evigt unga, föryngrande naturen.
Robinson Crusoe och Julafton äro många barns enda ljusa minnen som följa genom lifvet. De svenska barnen fingo tidigt njuta af Robinson, ehuru i kort sammandrag, före eller omkring 1750. Fullständig utkom icke Defoes Robinson före 1842, men dessemellan hade öfversättning af Campes bearbetning (fig. 132) gått in i Uppfostringssällskapets Weckoblad för Svenska Ungdomen 1785. Defoes egen bok[1] (fig. 133) utkom under titel »Robinson Crusoes Lefverne och
- ↑ The life and strange surprising adventures of Robinson Crusoe of York. London 1719.
