upplyst, under de kallaste dagar utan annan uppvärmning än den ofvan nämda.
Om lärjungen också icke alltid i knäböjande ställning, såsom Olaus Magni visar (fig. 138), mottog undervisning, fick han dock sitta på en bänk utan ryggstöd och der krympa till samman så mycket han i sitt oförstånd ville eller så mycket tröttheten tvang honom. Något att lägga boken på fans icke. Henne måste han under alla lärotimmarne hålla i handen.
Så fortgick det, slägte efter slägte, ända långt in i vårt århundrade. Ehuru 1724 års skolordning uttryckligt föreskref, att »hvar och en klass hafver sina bänkar, hvaruppå skolpiltarne sättas i ordning efter sin qvickhet och framsteg, hafvandes en pulpet framför sig, så lång som bänken är att beqvämligen skrifva uppå», och ehuru samma menniskovänliga afsigter lifvade den uppfostrings-kommission som var upphofvet till skolordningsförslaget af år 1778, hvilket visserligen i tysthet begrofs, men hvars innehåll dock visar hvad ordningen inom skolan kräfde;[1] ehuru flerfaldiga påminnelser och äfven lagstadganden gjorts, sutto likväl ännu under 1840-talet lärjungarne på Stockholms gymnasium på bänkar utan ryggstöd och utan någon pulpet eller ens den enklaste tillställning för att lägga boken på.
- ↑ Förslaget, som sedermera alldeles glömdes, har åter framdragits af Hugo Hernlund och af honom meddelats i rektor G. F. Gilljams skolprogram vid inbjudning till årsexamina i Stockholm vårterminen 1880.
