Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
284
SKOLOR

upplyst, under de kallaste dagar utan annan uppvärmning än den ofvan nämda.

Om lärjungen också icke alltid i knäböjande ställning, såsom Olaus Magni visar (fig. 138), mottog undervisning, fick han dock sitta på en bänk utan ryggstöd och der krympa till samman så mycket han i sitt oförstånd ville eller så mycket tröttheten tvang honom. Något att lägga boken på fans icke. Henne måste han under alla lärotimmarne hålla i handen.

Fig. 138. Medeltidsskola. Efter Olaus Magni.

Så fortgick det, slägte efter slägte, ända långt in i vårt århundrade. Ehuru 1724 års skolordning uttryckligt föreskref, att »hvar och en klass hafver sina bänkar, hvaruppå skolpiltarne sättas i ordning efter sin qvickhet och framsteg, hafvandes en pulpet framför sig, så lång som bänken är att beqvämligen skrifva uppå», och ehuru samma menniskovänliga afsigter lifvade den uppfostrings-kommission som var upphofvet till skolordningsförslaget af år 1778, hvilket visserligen i tysthet begrofs, men hvars innehåll dock visar hvad ordningen inom skolan kräfde;[1] ehuru flerfaldiga påminnelser och äfven lagstadganden gjorts, sutto likväl ännu under 1840-talet lärjungarne på Stockholms gymnasium på bänkar utan ryggstöd och utan någon pulpet eller ens den enklaste tillställning för att lägga boken på.

  1. Förslaget, som sedermera alldeles glömdes, har åter framdragits af Hugo Hernlund och af honom meddelats i rektor G. F. Gilljams skolprogram vid inbjudning till årsexamina i Stockholm vårterminen 1880.