räckte således nio timmar hvarje dag, och detta fritog icke från hemarbete. Allt skulle läsas utantill, till och med lexorna i Terentii komedier och Virgilii ekloger. Äfven om söndagarne togs lärjungarnes tid i anspråk, ej blott i kyrkan för sången, utan äfven, åtminstone till någon del, i skolan.
De årliga terminerna voro fyra och togo sin början den 19 Januari, den 1 Maj, den 10 Augusti och den 1 Oktober. Loftiderna voro mycket korta. Då och då firades skolhögtider, vanligtvis med långa latinska tal, men också med lekar och gästabud. Huru vida dock lärjungarne fingo deltaga i de sist nämda är icke så säkert.
Om Stockholms Trivialskola fick nytt lif med reformationen, utdelade lärdomsbetyg och ville, att hennes sigill (fig. 139) skulle anses som giltig kunskapsprägel, tyckes hon dock åter hafva råkat i förfall i första fjerdedelen af sextonhundratalet. Man var åtminstone icke nöjd med undervisningen der, och det behöfdes den allmänna väckelse som Gustaf Adolf gaf läroverken för att rycka äfven Stockholmsskolan ur hennes dvala.
I kungabrefvet af den 11 Mars 1620[1] klagas öfver den okunnighet som rådde bland statens och städernes tjenstemän, hvilka voro så olärda, »att icke en part kunde skrifva sitt namn». Vore det någon som hade lust till studier, så hindrades han dels af fattigdom, dels af socknegång, hvarmed en dyrbar tid förspildes, och ungdomen vande sig vid dryckenskap, »svärmeri», tiggeri, dagdrifveri och andra odygder». Funnes någon som icke behöfde gå och tigga medel till studiernas fortsättande, så vore dock »institutionen i akademien så oriktig och elak, att ingen der kunde komma till någon erudition». Ferierna voro också för långa. Religionsundervisningen kunde »någorlunda passera», emedan alla lärarne egnade sig åt predikoembetet, »men som præceptorerne sjelfve intet förstå eller akta hvad till regementet eller ett borgerligt lefverne hör, alltså kunna de det icke heller någon annan lära».
Detta gälde visserligen hela riket, men Stockholms Trivialskola som företrädesvis borde utbilda tjenstemän för staten och staden, icke mindre än tjenare åt kyrkan, kunde taga åt sig en dryg del af det kungliga missnöjet.
Den väckelse som gafs af Gustaf Adolf hann dock icke under
- ↑ P. E. Thyselius: Handlingar rörande svenska kyrkans och läroverkens historia. Örebro 1839.
