att han plägade komma mycket sent i skolan, men gå tidigt derifrån och litet uträtta den stunden han var der samt att han brukade en »elak och otidig mund, då han varder till flijtigheet förmanat». Magistratens utslag vardt, att rektor ingen orätt gjort Vernicius, och skulle socknarne enligt gammal ordning så delas som rektor gjort. Vernicius skulle också låta sig nöja med de 14 dalerne, emedan han ej i tid vårdat sig om att låta taga upp afgifterna. Slutligen förmanades Vernicius till flit i tjensten och lydnad mot sin förman, rector scholæ, med sådan åtvarning, att om skolan derefter skulle genom hans försummelse lida något mehn, skulle han »gå qvitt denna sin tjenst».
Utslaget i målet är undertecknadt icke blott af den bekante Olaus Thegner, som då var »justitiæ consul», såsom han sjelf skref, d. v. s. justitieborgmästare, utan ock af Nicolaus Rudbeckius, då pastor primarius och pastor civitatis, d. v. s. kyrkoherde vid Storkyrkoförsamlingen, samt ordförande i konsistorium.
Ett par år derefter finnes i Annales Scholæ intagen en annan handling, undertecknad af Olaus Swebilius, då varande pastor primarius, och Olaus Thegner, hvari dessa förklara, att de den 30 Mars 1672 infunnit sig i skolan för att examinera och om möjligt bilägga den stridighet och tvist som uppstått mellan samma kollega i andra klassen Vernicius Johannis och apologisten Ericus Henrici, i det den förre i hela skolans närvaro kallat Henrici tjuf och skälm och haft flere äreröriga beskyllningar mot honom. Saken hade förevarit inför konsistorium, utan att kunna förlikas, och detta lyckades ej heller i skolan, ty Vernicius sprang sin väg, och »då kunde vi ingenting uträtta», förklara Thegner och Swebilius. Målet hänsköts till verldslig domstol, men den 24 derpå följande Juli afsattes Venicius »ob summam morositatem extremamque in informando negligentiam».
Vid hvilken tid »terminerandet» eller »sockengången» från Stockholms Trivialskola upphörde finner man icke klart af de gamla handlingarna. Att den var i full verksamhet långt efter 1649 års skollag synes af historien om Vernicius, och det tyckes som skulle den gamla plägseden hafva fortfarit långt in uti, kanske under hela sjuttonhundratalet.
Om mycken tid gick för läsningen förlorad genom sockengången, drabbade detta dock icke alla lärjungarne i Trivialskolan. Ett vida större antal, man kan tryggt säga de allra flesta, måste, såsom vi redan nämt, för sitt eget lifsuppehälle gå omkring och tigga inne i staden, och detta var ännu mera hindersamt för läsningen. Myndigheterna reglerade detta tiggeri, och i de ordningsstadgar som finnas i Annales Scholæ läses:
