Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
350
GILLEN. SKRÅN. GESÄLLSKAP

Sådana skyltar stucko öfver allt ut från husen i gamla Stockholm, och ofta hängde de på ganska konstfärdigt utarbetade jernarmar. Skyltar af denna beskaffenhet hafva nu i det allra närmaste försvunnit och efterträdts af ganska konstlösa namnbräden. Likaledes skall man väl hafva svårt att kunna på husen nu uppleta de grant utsirade, vanligtvis bugtiga, men på sjelfva väggarne fästa skyltar som nyttjades af skräddare, skomakare, m. fl. och på hvilka man såg ett par lejon, med hängande tungor och högt lyftade svansar, hålla mellan sig en storartad skräddarsax eller en stöfvel. Några handtverkare hafva dock ännu ungefär samma slags skyltar som i gamla dagar, t. ex. färgare (fig. 151), sadelmakare (fig. 152), glasmästare (fig. 153) och möjligtvis ännu några andra.

Fig. 151. Färgareskylt.
Fig. 152. Sadelmakareskylt.
Fig. 153. Glasmästareskylt.

Der åldermannen bor skola, heter det vidare i förordningen af 1621, skråbref och handlingar förvaras i ett skrin. Sådana skrin eller embetslådor funnos hos alla skrån och nyttjades så länge embetet eller gesällskapet egde bestånd. Vi visa här afbildningar af messingslagarnes (fig. 154) och bagaregesällernes (fig. 155). Likaledes införa vi här bilder af kopparslagarnes (fig. 156) och snörmakarnes (fig. 157) sparbössor.

Rörande gradpasseringen i embetet bestämmes sålunda: Tager någon mästare lärgosse om 14 år eller mindre som duglig är i