embetet och icke hafver råd att gifva sin mästare några pengar för det han hafver lärt honom, så skola hans föräldrar eller föreståndare förtinga sådant med mästaren, om året till att tjena efter som hans ingenium kan vara snält till på 3 eller 4 år. Rymmer gossen första gången, då tages igen af mästaren och straffas skäligen, om han fås. Rymmer han andra gången, och intet fås, då skall mästaren bekomma sitt förting, oansedt han intet hafver utlärt. När han nu hafver uttjent sina år, så må han tjena hos samma mästare såsom gesäll på ett år och taga gesälls lön. Sedan må han vandra hvart han vill i 2 år. Då skall mästaren låta gifva honom sitt lärebref under embetes signet af åldermannen. När han vill bli mästare, skall han göra sitt mästerstycke på gamla sättet och hålla gästabud.
En gammal borgare i Stockholm, son till en af handtverksskråens åldermän under lång tid i början af detta århundrade, har för oss gjort en skildring af ett och annat rörande embetena och särskildt angående kammakare-embetet för åtskilliga årtionden sedan, och med ledning deraf vilja vi till hvad vi efter äldre källor anfört här tillägga något om förhållandena under förra hälften af 1800-talet:
Hos åldermannen samlades embetet hvarje år till qvartal. De större embetena hade två bisittare, de mindre en. Närvarande voro också: en borgmästare, en rådman, en notarie samt en stadsfiskal, af hvilka hvar och en fick tio eller fem riksdaler för besväret att infinna sig.
Vid hvarje ordinarie qvartal behandlades endast embetets angelägenheter, men dessa kunde dock gifva anledning till ganska stormiga öfverläggningar. Vanligtvis hade man att beklaga sig öfver bristande skydd från statens sida och öfver det myckna intrång som embetet ständigt lede, dels genom utländska varors införande, dels genom fuskare, sådana som arbetade för sig sjelfva utan att hafva sökt burskap, hvilken uraktlåtenhet ofta var orsakad af oförmåga att kunna erlägga de med burskapet förenade penningutgifterna. Vanligtvis beslöt embetet att vidtaga stränga åtgärder mot dessa fuskare eller bönhasar,[1] och fiskalen fick i uppdrag att anställa jagt på dem.
Qvartalssammankomsten slöts alltid med en »sexa», vid hvilken de närvarande magistratspersonerna och fiskalen voro sjelfskrifna gäster.
Vid dessa sammankomster inskrefvos lärlingar och utskrefvos »utlärlingar» till gesäller. Ingen lärling som ej »utstått» minst fem läroår fick antagas till gesäll, och skulle prof dessutom vara gjordt. Ett sådant prof eller gesällstycke förfärdigades alltid på annan
- ↑ Af det tyska böhne eller bühne, vindsrum, och hase, hare, således en som af räddhåga döljer sig på vindar.
