som nu var på 2:dra Betrachtelsens 4:de afdelning pag. 98, arbetade med oförminskad kraft och såg med en triumferande min huru då och då en afsvimmad bars in i kyrkan.
Carl Fredrik kastade en orolig blick på de återstående 100 sidorna; de voro visserligen blott hundra, men 50 voro latin och de som icke föllo för dem, måste stryka för de sista femtio, som voro på vers.
— Hvad heter bödeln? frågade han sin granne.
Denne som tyckte att han sade »presten», svarade: — Det är bankofullmäktigen och kyrkoherden Göran Nordberg, ni vet, Carl XII:s fältprest, ordförande i fältkonsistoriet i Muscow.
— Åh, är det han? Som skrifvit Clara Minne?
— Ja visst! Och han håller nu på med två folianter om Carl XII.
— Det var inte underligt, då!
Som Carl Fredrik hade sitt unga lif kärt, aflägsnade han sig från slagfältet så fort som möjligt. Han drog sig norr ut på kyrkogården, betraktade det skyhöga spetsiga tornet, hvilket var så högt, att han måste lägga hufvudet på ryggen och gå baklänges åt kyrkmuren till för att kunna se spiran. Herr Carl retirerade nordhän tills han kände att det tog emot för hufvudet; han tittade upp och såg att det var ett stenhus (Fig. 19) på hvilket satt en stenskylt med denna inscription:
Cum privilegio S: R: M:
Mediante Quorundam
Piorum Liberalitate
Hanc Scholam Ædificari
Curavit
M. Samuël Bened. Hamrinus
Huius Ecclesiæ Pastor
A:o MDCLV.
