Vid ordet Schola kände han en kall rysning och han beslöt att fly, men han stannade ändock liksom den nyfikne hvilken fängslas vid åsynen af det gräsliga. Det låg en tom tunna utanför fönstren; han klef upp på densamma och tittade in. Liksom en vild dröm, ett mörkt minne af den sort som kan förgifta ett lif, drog en tafla förbi hans öga. Han såg fem bänkar med barnskelett, framför hvilka ett fullvext sådant försökte balansera med en käpp eller hvad han nu försökte. Bakom konstmakaren öppnas tyst en dörr, ett grinande cranium med rätt mycket kött på smyger in som en katt och kastar sig öfver ett af barnskeletten och — — —. Det genomträngande anropet om barmhertighet och förlåtelse för ett fel som aldrig var begånget trängde genom merg och ben, och Carl Fredrik sprang derifrån, ända ner till Clara sjö, der han stannade utanför färgeriet Blå Hand och ångrade att han icke satt eld på det huset, och för hans öga stod som ett rödt moln, och han kom att erinra sig från sin barndom en dylik bandit som den deruppe, hvilken »var ordinerad af läkaren att ta sig motion om morgnarne».[1]
Carl Fredrik började nu en af dessa angenäma vandringar på måfå i en främmande stad hvilka bjuda på öfverraskningar vid hvarje steg. Han tog af åt höger in i Clara Bergsgränd, kom in på Gamla Kungsholmsbrogatan, beträdde Blekholmen, passerade Gamla Kungsholmsbron med Gref Mörners palats till venster om brohufvudet; derpå tog han af en liten gränd som icke hade något namn och kom upp på en qvarnbacke; qvarnen hette Lilla Munckan, sade mjölnaren. Här satte sig Carl Fredrik ner och tog en öfverblick öfver staden. Norrut hade han Gref Pipers trädgård, längre bort hade han Adelcrantzske egendomen, ändå längre, åt Mälaren, Snacks, Langenbergs, Jachthvarfvet och Rålambshof. Söder hän såg han: först på Kungsholmslandet vid Nya brons fäste, Grefve Horns och Glasbruket[2] på hvar sin sida; midt i strömmen mellan bron och Riddarholmen låg det lilla Stenskär,[3] en naken klippa; på Riddarholmsstranden låg det praktfulla Kungshuset med sina granna trappor och sin präktiga båtbrygga. Och så tog han hela staden och Norrmalm i en vy, och vackrare hade han aldrig sett. Han försjönk i stilla aftonbetraktelser, ur hvilka han stördes af en sång nerifrån Solvisaregränden,
