I början af 1860-talet tycktes den gamla krigarlågan åter vilja flamma upp. Skarpskyttesaken, utgången från England, trängde på äfven i Sverige, och Stockholms borgerskap tycktes först vilja taga rörelsen i sin hand samt beslöt att bilda en infanteri-exercisklass. I styrelsen för detta företag insattes stadsmajoren och spanmålshandlaren C. G. Ramstedt jemte några andra borgerskapsofficerare.
I Maj 1861 började exercisklassen sina öfningar en gång i veckan, i nedra börssalen. Under sommaren 1862 öfvade man sig blott en gång i månaden, dels på Barnhusgården (icke den gamla med det namnet, utan den inom sjelfva Barnhuset befintliga), dels under utmarscher, och dessa voro ganska glada förlustelser. Den som satte lif i spelet vid sådana tillfällen var i synnerhet stadsmajoren, grosshandlaren A. W. Schalin, hvilken alltid syntes i uniform till häst deltaga i utmarscherna, under det stadsmajoren Ramstedt åkte. Schalin var liflig och qvick och höll gerna tal, en glad och gästvänlig chef som frikostigt »representerade».
Men icke ens Schalin kunde annat än för tillfället blåsa lif i Stockholms gamla militärkårer, som dock ännu 1862 bestodo åtminstone på papperet af fem bataljoner, af hvilka voro fyra sqvadroner kavalleri och nitton kompanier infanteri, med de två nyss nämde bataljonscheferne. Tre sådane chefsplatser voro då obesatta.
En ny uniform antogs och vardt, den 11 Mars 1862, gillad och faststäld af konungen. Den var för officerarne tämligen lika med den som bars af liniearméns officerare, med kepi, i hvars af gulddragarearbete förfärdigade pompong konungens namnchiffer lyste i silfver och med plym af hvita, nedhängande strutsfjädrar. Vapenrockens två rader knappar hade Stockholms vapen. Epåletterne voro af gulddragarearbete. Gradbeteckningen var lika med liniearméns. Underofficerarnes och manskapets uniform var tämligen lika officerarnes, med undantag af gradbeteckningen och att epåletterne voro af förgyld messing. I exercis hade manskapet icke epåletter. Både befäl och underbefäl samt manskap hade guldporte-épée.
Denna ganska vackra uniform kunde dock ej mer än den glade stadsmajorens bålar och skåltal förekomma aftynandet och det slutliga insomnandet.
Ålderdomssvaghet hade redan för länge sedan infunnit sig. Af Stockholms öfver 3,000 borgare hade blott 300 inskrifvit sig i exercisklassen och äfven detta antal aftog för hvarje gång; slutligen var det blott ett tretiotal som instälde sig vid öfningarna och
