Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
401
BORGERSKAPET

Sedan Sigismund gifvit Gefle, Hudiksvall och Hernösand rätt att segla utrikes, gjorde Stockholms borgerskap deremot sin insaga, och passade för öfrigt på hvarje tillfälle för att häfda hufvudstadens företrädesrättigheter. Det var först i förra århundradet som andra svenska städers fria seglation ej längre kunde hindras.

En närliggande stad utgjorde länge en nagel i ögat på hufvudstadens borgerskap, och det var Södertelge, som från mycket gamla tider egde stapelrätt och en beqväm uthamn, hvarifrån vägen till Landsort och Östersjön var hvarken lång eller besvärlig. Carl den nionde lät dock borgerskapet i Stockholm öfvertala sig att påbjuda, det hvarken inländsk eller främmande finge något gods i Södertelge ut- eller inskeppa. Under århundraden förstod Stockholm också att hindra det påtänkta förslaget till en kanal mellan Mälaren och Östersjön. Södertelge kanal skulle vara vådlig för hufvudstadens säkerhet, sade man, Stockholms sluss skulle göras obrukbar och handeln ledas en annan väg, stadens borgerskap och staden sjelf till förderf och undergång.

Under det borgerskapet sökte på allt sätt värja sig mot främmande intrång, underlät det icke att bevaka egna rättigheter på andra orter, och 1636 skaffade det sig tillstånd att besöka alla städer i Norrland och der idka handel, dock icke med bönder, endast med borgare. Samma år fingo Stockholms borgare rätt och frihet till köpande och säljande i uppstädernes marknader, hvaremot dessa städer erhöllo tillstånd att nyttja Stockholms frimarknad vid Michaelitiden. Julmarknaden vardt deremot Stockholm ensamt förbehållen. Af dessa två marknader lefver, såsom bekant är, den senare ännu, fastän under andra och vida minskade förhållanden, men Michaelsmessan eller höstmarknaden, som ännu för icke så många år sedan radade upp sina stånd vid Skeppsbron, tillhör nu endast gamla Stockholm.

För skärkarlarne var genomfarten i Stockholm in i Mälaren länge tillåten, men då borgerskapet klagade, att denna frihet missbrukades till oloflig handel, förbjöds den. Skärkarlarne och åländingarne måste då lägga till med sina farkoster vid Skeppsbron eller vid Östermalm och Packartorget, och de som kommo från Mälaren för att handla med skärgårdsfolket lade till vid Munkbron och vestra delen af Norrmalm. För att underlätta samfärdseln gjordes goda broar och hamnar på bägge sidor om Brunkeberg, och genom berget anlades vägar. Denna handel var dock tillåten endast under ett par månader af året, 1 Augusti—29 September, enligt hvad en förordning af den 28 Juni 1642 stadgar. Samma år utfärdades

Gamla Stockholm.26