Kap I.
Högtiderna Jul och Påsk.
För några årtionden sedan började Stockholms Jul bebåda sin
ankomst sista veckan i November, då första Adventsöndagen inträffar och
på hvilken en något festligare sång, utom Adventpsalmen »Gör porten
hög, gör dörren bred» eller »Bereden väg för Herran! Berg,
sjunken; djup, stån opp!» bestods från orgelläktaren.[1] Första Söndagen
i December sammankallades det gamla borgarhusets barn, och nu
öppnades sparbössorna; behållningen utgjorde då ett uttryck af egarens
flit i skolan under det förflutna året. Kassorna räknades, och sedan
en del blifvit afsatt till husets pensionärer, hvilka mest utgjordes af
gamla sjukliga uttjenade ammor och äldre manliga orkeslösa, hvilka
under året aflagt regelbundna besök på sina vissa dagar och deraf
erhållit namn såsom Tisdagsgubben, Söndagsgubben, Sabbathsbergsgumman,
och så uppgjordes program för julklappars inköpande åt
familjens medlemmar, från den Ostindiska näsduken åt far till
tjensteflickornas schaletter och drängens häfdvunna nattkappa och
cigarrmunstycke; den hemlighetsfulla stämningsrika jultiden var inne.
Oroande förebud började nu också visa sig i våningen; gardinerna togos ner och de gapande fönsteröppningarne blottades; sängarne började se obäddade ut, ty de hvita öfvertäckena voro försvunna; möblerna flyttade platser och hela huset andades en hemlighetsfull icke otreflig vantrefnad. I köket var fullt upplopp; slagtardrängen hade varit hemma och styckat grisen, hvilket haft till följd en långvarig förrättning med vissa af djurets ädlare delar; en ståtlig pressylta lyste och försvann i källaren för att icke synas förrän den stora dagen; deremot uppträdde grisfötterna redan i förskott vid aftonbordet och istersmöret blef en stående adventsrätt. Man hade
- ↑ Så firas i det närmaste julen än i dag, och så firades den, enligt traditioner, för hundra år sen också.
