Til denna Börs nu önskas lycka!
Wår Handel grönske der på nytt!
Bort, hwad som kan wår Sjöfart trycka!
I bättre stånd alt blifwe bytt!
Det hwita Mynt sig wise snart
Och rätte Coursens galna art!
Här man sin dödlighet betraktar,
I grafwen sänker tanken ned;
Som gör, at man sig noga waktar
För alt ehwad som bär på sned.
Man endast ärlighet och tro
Får se på denna Börsen gro.
Uti ett annat nummer af samma veckoskrift, den 29 Juni 1768, läses en strof till författaren af ofvanstående:
At Handelsmän sin Samlingsort
På Kyrkogården just utsätta;
Det är ej utan orsak gjordt,
Fast Du ej funnit på den rätta:
När Handlen hos oss dödad är,
Ej bättre råd då Köpmänn finna,
Än at de manngrant samlas der,
Och all tings wansklighet besinna.
Finge man döma efter senast anförda strof, skulle det vid den tiden ej hafva varit synnerligen bevändt med Stockholms handel. Dock torde ihågkommas, att man i alla tider och i alla land klagat öfver »dåliga tider», och slägte efter slägte har denna klagan gått igenom äfven gamla Stockholm.
Emellertid började man bygga på nya börshuset, så snart man fått i hop något penningar genom den 1757 påbjudna börsafgiften, som under tjugu år skulle betalas för alla in- och utgående varor och hvilken efter dessa årens slut förlängdes först med tio och sedan med femtio år. Efter ett och annat uppehåll samt några ändringar i de ursprungliga ritningarna, hvarigenom byggnaden vardt en våning lägre än hvad ursprungligen ämnats, stod börshuset 1776 i det närmaste fullbordadt.
Från det året har »Stockholms börs» i alla de betydelser i hvilka uttrycket kan användas utgjort en vigtig beståndsdel af borgerskapets lif och verksamhet. Först och främst gaf sjelfva huset ett prydligare utseende åt Stortorget, hvilket då också tyckte sig så förnämt, att det ej längre ville hysa den gamla skampålen, som stått der sedan långt tillbaka i medeltiden. Pålen flyttades med den på honom stående bronsbilden, den gamle bekante »Kopparmatte», hvars öden icke höra till Stockholms borgerskap. Trångsund vardt
