icke så trångt sedan gamla rådhuset kommit bort, men bibehöll dock sitt gamla namn.
Husen på torgets öfriga sidor vunno kanske icke så mycket på de ändringar de undergingo, men ett nyare utseende fingo några af dem. Intet af de nu varande husen vid Stortorget är äldre än från sextonhundratalet, men de flesta yngre eller åtminstone ombygda, synnerligen efter börshusets tillkomst. När hörnhuset vid Skomakaregatan bygdes om, 1795, sattes åter i hörnet den kanonkula som suttit på det gamla huset, utan att någon antydan gjordes om anledningen till detta minnesmärke. Den folksägnen, att kulan skulle hafva skjutits dit någon gång från Brunkeberg, hör till gamla Stockholms fria fantasier, men den sägnen lefver dock ännu i vår tid, och när det skall göras riktigt intressant, tillägges, att Christian Tyrann vid det tillfället låg i fönstret bredvid samt att kulan varit ämnad åt honom, fastän hon förfelade sitt mål.
Bland förändringar på torget efter börsbyggnadens fullbordande var också att en brunn der upptogs och gräfdes, såsom det uppgifves, till lika djup med Mälarens yta samt förseddes med prydlig öfverbyggnad. Det var om den brunnen som den bekante läkaren, assessorn och medicinalrådet Odhelius 1785 yttrade, att den skulle hafva »det skönaste vatten någon stad i hela Europa kan uppvisa». Brunnens goda namn och rykte kunde dock ej alltid bibehålla sig, och 1857 igenlades han. Öfverbyggnaden flyttades till Brunkebergstorg, der han ännu tager sig ganska prydligt ut.
Stortorget fick således ett nyare och finare utseende, men förlorade ej så litet af sin vigt och betydelse. Det var nu endast inom hus som borgerskapet och i synnerhet medlemmarne af »Stockholms börs» samlades för affärers uppgörande, för kommunala angelägenheter eller för glada fester. Med lifvet under bar himmel på torget var det slut. Man gick ej dit längre för att få höra nyheter. Till nyhetskrämeriets bedrifvande hade Riddarhustorget, sedan rådstugan dit förlagts, funnits lämpligare, och der samlades man dagligen, i slutet af förra århundradet och början af innevarande, emedan man viste, att der träffades bekanta och dit komme alla som hade något nytt att meddela.
Det hade funnits tider, då Stockholm på Stortorget hemtade sina icke blott muntliga, utan äfven tryckta eller skrifna nyheter och i synnerhet tog kännedom om öfverhetens påbud och förordningar, och det förtäljes, att sådana kungörelser då icke uppspikades på rådstugans dörrar eller i hennes förstugor, utan hängdes på öfver torget spända linor, på det hvar och en skulle kunna beqvämligen se och läsa dem.
