Poppe ankom till Stockholm och vistades här flera månader, sysselsatt med förberedelser för ordens upprättande. Han föll med sitt förtroende på löjtnant Georg Hindrik Barfod, en helt ung man, och installerade honom, 1760 till första föreståndare för den svenska Timmermansorden.[1]
Barfod afled, 1768, i Helsingborg af nedsväljda knappnålar.[2] Hans efterträdare såsom ordens styresman var öfverstelöjtnanten vid enkedrottningens lifregemente, frih. C. F. Leijonhjelm. Såsom ordens förste ledamöter angifvas, utom Barfod, hofgulddragaren P. Widman, guldgravören L. Falck (utdömd), postinspektoren N. Lindman, kungl. sekreteraren i postverket, L. Hellström, bankobokhållaren C. Qvist, etoffsfabrikören A. Fryxell, handlanden E. Carlsson, advokatfiskalen D. Lithander och landssekreteraren E. I. Mannerhjerta. Alla dessa voro unga män, de flesta några och tjugu år.
Bland öfriga medlemmar under Timmermansordens äldsta tid nämnas C. M. Bellman, grefve M. F. Brahe, kaptenen vid lifdrabanterne O. M. Brakel, hertigarne Carl och Fredrik Adolf,[3] nipperhandlaren, kornetten Collin, kaptenen F. A. Dævel, grosshandlaren J. De Ron senior, öfverstelöjtnant Hästesko (halshuggen), kamreraren P. Juringius, hofgulddragaren, sedermera borgmästaren C. E. Oldenburg, m. fl. bekanta stockholmare. År 1764 räknade orden 100 bröder, och att döma efter matrikeln funnos bland dem flera af Sveriges mest framstående män.
- ↑ Ur Timmermansordens arkiv på Eriksberg i Stockholm.
- ↑ Timmermansordens register från början till och med Juni månads slut 1821, i C. U. af Klerckers handskrift i kungl. biblioteket.
- ↑ Utom dessa har blott en kunglig person, Oskar II, varit ledamot i orden.
