i Stockholm några och sextio »akademier, sällskap och ordnar».[1] De flesta hade kanske blott kort varaktighet och ersattes snart af andra, men några njöto längre lifstid. Bland dessa var sällskapet Redlige Svenskar (fig. 185), som stiftades i anledning af tronföljarevalet den 21 Augusti 1810. Stiftarne voro »några vänner som vid underrättelsen (om valet) händelsevis voro till sammans och på stället öfverenskommo att, till minne af denna dag, bilda ett sällskap så väl för nyttan som för nöjet». Dessa vänner voro bryggaren och ryttmästaren Abraham Johanson Westman, en af kusinerna till »Bryggarekungen», stadsmajoren Z. Strindberg, kryddkramhandlaren Gestrin och konditorn Plön. Redan 1812 räknade sällskapet flera hundra ledamöter, och antalet ökades ytterligare under de följande åren. År 1824 voro de ledande personerna nyss nämde Strindberg, bryggaråldermannen och ryttmästaren Isak Lorenzson Westman, bror till »Bryggarekungen», samt klädeskramhandlaren och kaptenen G. Westlind J:son (hade sin bod i n:o 9 Stadssmedjegatan).
Ordförande i orden hafva varit: stadsmajoren Strindberg, jernkramhandlaren Wedbom, öfverste Nordfors[2], guldsmeden och stadsmajoren Limnelius, klädeskramhandlaren G. Westlind J:son, bankokassören Schön och kamreraren H. Krutmeijer. Genom köp kom sällskapet i besittning af åtskilliga föremål som tillhört de ofvan nämnda Augustibröderna, i hvilken omständighet man kanske får söka anledningen till den föreställningen, att dessa begge sällskap skulle hafva ursprungligen varit ett och samma.
År 1854 väcktes fråga om sällskapets upplösande, hvilken också egde rum ett par år derefter, då den byst i hvit marmor af Carl Johan, som denne konung i början af 1840-talet skänkte till Redlige Svenskar, öfverlemnades till kungl. stenmuseum.
Redliga Förbundet var icke så förnämt som Svea-orden och Redlige Svenskar, men under några år dock ett ganska besökt ordenssällskap, hvars medlemmar till största delen utgjordes af handtverkare och bodhandlare, men äfven en och annan statens tjensteman. Sällskapet hette ursprungligen S:t Olof, och ännu finnas[3] åtskilliga handlingar från 1828—32 som lemna några upplysningar om denna orden. Stiftaren var den bekante, i våra anteckningar
