Konstnärsgillet stiftades den 31 December 1845, hade sin första allmänna sammankomst den 27 Januari 1846, men fick sina stadgar först den 19 Januari 1847. Det var en förening af konstnärer, vitterhetsidkare och konstvänner för »samlif och nationalitet i konst, bildning och glädje». Arvid Ahnfelt har redan, i kalendern Svea för 1880, gått oss i förväg och tecknat konstnärsgillets historia. Vi bifoga derför här endast några allmänna uppgifter, belysta af ett och annat personligt minne från gillets senare år.
Stiftarne voro d. v. amanuensen i kungl. biblioteket G. O. Hyltén-Cavallius, artisten Mandelgren, den unge skådespelaren Jolin, August Blanche, George Stephens, den bekante arkäologen och skriftställaren, en engelsman som då redan i många år bott i Stockholm, nu professor vid universitetet i Köbenhavn, operasångaren Olof Strandberg, läkaren och skalden Herman Sätherberg och kanske ännu några andra af den del af gamla Stockholm som då var ung. Det var friska karlar som ville se sina friska idéer förverkligade och för det ändamålet sökte förena konstnärer och konstvänner, dem som skrefvo böcker och dem som gerna läste sådana.
Hvar tisdags afton samlades gillet i Kirsteinska huset vid Clara — ett hus som vi i dessa skildringar ofta nämt och som kunde förtjena sin egen historia, ty inom dess murar verkade under årtionden de mest olika sällskap för de mest skiljaktiga ändamål: maskerader, sällskapsspektakel, filantropiska möten, ordensmysterier, dryckeslag, akademier, politiska sällskap, konserter och mycket annat. I det huset kom också, som sagdt, konstnärsgillet till samman. Der voro många konstnärer, men kanske ännu flera konstvänner eller vänner till konstnärerne och mycken, mycken dilettantism. Men det var ett friskt lif, ungdomligt allt igenom, fastän gråhårsmän visst icke saknades.
Man hade konstutställningar och teaterföreställningar,[1] man höll föredrag, man sjöng, man spelade fiol och andra instrument, aldrig kort, man drack något litet och man pratade och skrattade ofantligt mycket.
Billing och Blommér gjorde tafvelutställningar, hade förskräckligt bråk och skördade stor tack af alla — utom af de kamrater som de »hängt skamligt illa». Men så reste Blommér och kom aldrig mer igen. Hyltén-Cavallius sjöng hans drapa en qväll i Mars 1853, d. v. s. att höll ett hjertevarmt minnestal, och det var några andra ledamöter som sjöngo. Billing var bland dem, alltid verksam för gillets bästa. Men Wilhelm Wohlfart hade långt förut tagit
- ↑ Sådana tillställningar höllos af gillet också i De la Croix’ hus vid Brunkebergstorg.
