skulle bevara den inhemska tillverkningen mot hvarje intrång från utlandet.
Förordningen af den 8 Maj 1731 »till Hvarjehanda Yppig- och Öfverflödighets afskaffande» skärpte ytterligare de föregående påbuden. Ville man då låta göra sig nya kläder och vara säker på att ej få en lagstridig rock, så var det rådligast att först gå upp i kommersekollegium och begära få se på de der förvarade modellerna. Dessa, som borde enligt kungl. maj:ts förordning »blifva oföränderliga i alla tider så för mans- som qvinnokönet», måste af handtverkarne till alla delar och utan något eget påfund eller invändning efterföljas. Vitet var 100 dal. smt. Alla nya påfund räknades för »vanart och sjelfsvåld». Styfkjortlarne hade hit införts från Frankrike och spelade en stor roll i Stockholms sällskapslif, men 1731 förordnades, att de icke skulle få vara vidare, men väl snäfvare än 4½ alnar. Detta gälde de förnäma fruntimren. Ringare qvinnor och tjenstfolk fingo icke på några vilkor styra ut sig i styfkjortlar. Sammet och dylika tyg tillätos endast adeln och dennes vederlikar bära, men sammetsmössor, hufvor, muffar och vantar utgjorde dock undantag som saklöst kunde bäras af alla — undantagande allmoge och tjenstfolk.
En piga i Stockholm understod sig icke att taga på sig ett sidenförkläde, äfven om hon fått ett gammalt sådant af sin matmor. Undantag gjordes dock för »hushållerskor och kammarpigor, särdeles de som kunna vara af hederligt folk, men för fattigdom eller att lära något godt gifvit sig i tjenst hos herskap eller ståndspersoner». De tillätos att kläda sig i »inrikes tillverkade halfsiden och ylletyger samt allt hvad deras matmödrar af siden aflägga och dem förära».
Den tjenstflicka som visade sig i något förbudet plagg straffades första gången med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, andra gången likaledes samt skulle dess utom böta med ett fjerdedels års lön, och tredje gången måste hon släppa till sin halfva årslön.
Öfverheten grep också omedelbart in i sällskapslifvet genom påbudet om, huru många rätter mat som fingo bjudas vid gästabud. Det skulle, enligt 1731 års förordning, ej få vara flera än 5 rätter och 4 tallrikar till sallad o. s. v. I hvardagslag inskränktes antalet till 3 och 2. Kungl. maj:ts och rikets betjente, som för sina embeten icke kunde undgå att bjuda qvar de sökande och underhafvande som vid måltidstimmarne infunno sig, tillätos att i vanliga fall hafva 5 rätter och 4 tallrikar, men vid bjudningar 6 och 4. Ingen konfekt var tillåten, utan blott frukt, så torr som rå, hälst inhemsk. Vid embetsmännens bjudningar tillätos dock frukt med socker insyltad jemte geléer samt råa och stekta ostron.
