Om sällskapslifvet vid Surbrunn finnas nu mera icke många minnen. Deremot kunde åtskilligt vara att förtälja om lifvet vid Djurgårdsbrunn, hvilken, ehuru icke belägen inom stadens område, dock måste räknas till de stockholmska helsobrunnarne och som i lång tid var en bland de förnämsta förlustelseställena för den svenska hufvudstadens glada och fina verld. Den äldsta helsokällan här påstås hafva varit bekant redan på 1500-talet, men upptogs ej till allmänt bruk förr än året efter Surbrunns upptagande. Verkställaren af detta var den berömde Urban Hiärne.
Den äldsta nu kända handling om Djurgårds-helsobrunn är en riksmarskalksembetets resolution af den 5 Juni 1742, hvarigenom assessorn i Collegium Medicum, dr Lithéen, beviljades tillstånd att »vid helsobrunnen å Kongl. maj:ts Djurgård få till brunnsgästernas beqvämlighet samt dess egen och de öfriga brunnsbetjentes förnödenhet uppsätta några nödiga hus och bygnader, nämligen ett badhus, ett fattighus, ett hus för samtliga brunnsgästerne och ett för sin egen och brunnsbetjeningen samt äfven ett värdshus».
Den sedermera i bruk varande källan togs, liksom Surbrunn, upp af en prest, fastän sextio år derefter. Det var kyrkoherden i Ladugårdslandet J. G. Hallman, den bekante historikern och far till Carl Israel. Han var dock icke ensam om företaget, utan delade det med lifmedikus Mårten Réef och apotekaren Hindrik Schultz. Dessa tre berättas hafva påträffat samma källåder som kort efter reformationen skall hafva kastats igen, men i forntiden skulle hafva varit offerkälla.
Brunnen kom i rop. Kungliga personer infunno sig och smakade på det undergörande vattnet[1], och Stockholms »beau monde» satte sällskapslifvet der i godt rykte. Mot slutet af 1790-talet uppstod der ett danssällskap som kallade sig Narcissaner-orden och som skulle understödja fattiga ståndspersoner bland brunnsgästerna,
- ↑ Brunnsintendenter vid Djurgårdens helsokälla hafva varit: Peter Lindman, 1729;
G. Harmens, 1732; J. G. Geringius 1737; M. Lithéen, 1747; M. Réef, 1750; J.
Kjernander, 1757; R. Martin, 1759; J. L. Odhelius, 1761; A. Hedenberg, 1767; C.
F. Hofberg, 1770, C. Ribben, 1776; S. A. Hedin, 1782; J. G. Hallman, 1793;
H. H. Böcker, 1815; N. Åkerman, 1822, och S. F. Säve.
Efter att hafva tillhört åtskilliga egare, såldes brunnsegendomen 1826 till prof. Nils Åkerman, hvarefter hofkirurgen Herbert (hade rakstuga i Stora Gråmunkegränd) någon kort tid var egare, men Åkerman köpte egendomen till baka och anlade här sitt ortopediska institut, som 1829 flyttades derifrån till f. d. Trivialskolans hus vid Skärgårdsgatan. År 1830 såldes egendomen till ett bolag och öfvergick sedan åter till enskild person.
Till understöd för fattiga sjuka som begagnade brunnen skänkte sjökaptenen Ahlström, 1780, afkastningen af sitt hus i Kolmätaregränden.
