Nederst på kortet stod angifvet: Damerna bruka svarta kläder eller andra tillåtna färger. Om herrarnes drägter var ingenting föreskrifvet, och de voro sannolikt af olika färg och snitt, uppblandningar och återstoder af »svenska drägten» som införts under Gustaf III:s tid, men efter hans död icke mycket bruklig.
Damerna fingo vid den tiden icke hafva klädningar i annan färg än grå, svart eller hvit. Plymer, galoner, broderier, långa spetsar voro ännu vid vårt århundrades början förbjudna. Hvad som väckte mycken ovilja hos de damer som ej voro presenterade på hofvet var, att de icke hade rätt att bära hvita ärmar på sina klädningar.
Hvad som icke förbjöds gjordes dock till föremål för särskild beskattning, och detta fortfor ända in på 1820-talet.
I mantalsförteckningen finnes derför uppgifvet: »Undertecknad ... dricker vin och kaffe, spelar kort. Hustrun dricker kaffe, nyttjar sidenkläder ... N. N., student, dricker vin och kaffe, spelar icke kort, afsäger sig tobaks nyttjande ... Pigan N. N. dricker kaffe, nyttjar mindre sidenpersedlar».
»Undertecknad har ett rum med sidenmöbler, ett dito med äkta förgyllning å möblerna och två rum med möbler af utländskt träslag, hvilka äro i ena rummet försedda med sidenöfverdrag och äkta förgyllning.»
Mer eller mindre beroende af möblernes och klädernas beskaffenhet samt de på dem lagda skatter, frigjorde det stockholmska sällskapslifvet sig åter från tråkigheten under Gustaf VI Adolfs tid, i synnerhet från den ledsnad som rådde under början af hans regering. Sällskapssången och vismelodien kommo åter till heders i de enskilda samqvämen och hade egentligen aldrig varit i dåligt rykte, äfven om gudsnådligheten för någon tid undertryckt dem. Sällskapsången inskränkte sig, såsom Bernh. v. Beskow säger, för femtio (d. v. s. nu för omkring sjutio) år sedan till visan eller en så kallad »solo-fängare». Äfven då Du Puy och bröderna Preumayr (violinisten, pianisten och fagottisten) här införde den flerstämmiga sällskapssången, föredrogo många ännu den enkla visan, särdeles vid bordet. Då den sjöngs af sådana sångare som Karsten, Du Puy och Valerius lemnade den intet öfrigt att önska. Den lät tydligare höra orden, som i den tidens visor voro hufvudsak, och äfven den enka melodien fattades lättare af mängden än de kromatiska gångar och harmonier, som pryda den flerstämmiga sången.[1]
Detta skifte af sällskapssång fortfor, säger samme författare, till inpå 1820-talet, då genom Harmoniska sällskapets uppkomst den flerstämmiga sången blef så allmän, att qvartetten snart öfver allt
- ↑ Bernh. v. Beskow, Lefnadsminnen. Sthlm 1876.
