trädde i den enkla visans ställe. Vi tro dock, att skedet för visan kan utsträckas godt ett årtionde till och veta, att man till och med på 1840-talet icke alldeles glömt bort att sjunga en stump solo vid bordet, fastän det då vardt allt mera sällsynt, liksom de sittande middagarne, till sällskapslifvets synnerliga skada, började undanträngas af »gående bord». Valerii visor lifvade då ännu månget sällskap, men med Hjortsberg och Raab hade de sista egentliga Bellmanssångarne lemnat stockholmslifvet. En och annan glad vissångare fans dock på 1840-talet, t. ex. den qvicke och allmänt omtyckte Gudmund Silfverstolpe († 1853).
Instrumentalmusik bidrog också att lifva sällskapsglädjen, icke så mycket på piano eller det gamla klaveret, som ej mer på guitarr, hvilken dock förnämligast användes för att ackompagnera sången. Sådana musiknöjen voro under 1820- och 1830-talen icke ovanliga i borgerliga familjer. Vi lemna här en afbildning (fig. 190) efter en konturteckning af den bekante Holmbergsson († 1835) af en afton hos en af Stockholms välmående och bildade borgarfamiljer, hvars hufvudman var en mycket bekant, här förut omnämd handlande och stadsmajor. Dennes bild, med guitarr i handen, synes midt på teckningen. Den bakom honom, på ett bordshörn sittande mannen är Samuel Owen. Flera andra medlemmar af familjen Owen finnas också i sällskapet. Ynglingen som lutar sig mot dörrposten till venster är nu mer en af Stockholms äldsta borgare. Den stående figuren, som vänder ryggen åt oss, uppgifves vara tecknaren sjelf. Teckningen visar klädedrägten för några och 50 år sedan samt äfven sällskapsrummet hos en förmögen borgarfamilj. Detta rum var salen, endast möblerad med bord och stolar samt vid fönstret en fönsterpall med taburetter, hvilka senare voro ett slags hedersplatser för fruntimmerna.
Sången var i allmänhet sjelfskrifven vid de stockholmska gästabuden för femtio år sedan, och det var kanske endast vid grafölen som han icke fick vara med, åtminstone icke förr än välplägningen vid en sen timme något lossat på sorgbanden. Men välplägning skulle det alltid vara. Då någon medlem af en borgerlig familj aflidit, for en frände eller god vän omkring i staden och bjöd till begrafningen. Den vagn i hvilken han åkte var, efter dödsboets tillgångar eller lust att ståta, mer eller mindre sorgprunkande, men alltid med svartklädd kusk och likadant utrustad, ofta för tillfället hyrd betjent. Vanligtvis satt likbjudaren qvar i vagnen, under det betjenten gick med begrafningskortet upp till den bjudne. Slutligen nöjde man sig med att skicka betjenten ensam i vagn eller till fots eller låta en vaktmästare åtaga sig hela bjudningsbestyret.
