Värden lagade till en bål, under det gästerna stoppade värdens pipor, bland hvilka vanligtvis funnos ett par eller tre med stora sjöskumshufvud, som tronade på en piphylla i vrån vid fönstret. För öfrigt bjöds på svartglaserade lerpipor och långa kritpipor lackade i skaftets öfra ända.
Man smakade på bålen och sjöng Bellman, Valerius och Franzén, men det hände nog, att en fiffig gesäll utmärkte sig med att sjunga Sällströms aria i »Cora och Alonzo», ty operamusiken började tvinga sig in i sällskapslifvet på 1830-talet, och äfven i handtverksklassen blef visan allt mindre vanlig.
Men något nattsöl vardt det icke. Hade man icke lykta med sig, så var det nödvändigt att vandra hem innan klockan elfva. Ännu i början af 1830-talet var det vid 40 sk. banko i vite förbjudet att efter nyss nämde timme visa sig på gatan utan en lysande handlykta, och långt efter det förbudet råkat i glömska, såg man om aftnarne betjenter och pigor med lanternan lysa hem sitt husbondefolk. Det var först efter gaslysningens införande 1853, som de irrande lanternorna ej syntes mera.
Innan man lemnade den glada »ljusinbrinningen», tog man sig gerna en långpolska, och sedan den var slutad, läste värden upp chatullet som alltid stod på skänken, drog fram en flaska och bjöd på »färdknäppen».
Nu flämtade talgljusen, vanligtvis hemmastöpta, i stakarnes pipor, och gästerna togo afsked under förklaring, att det varit en riktigt treflig »inbrinning».
Först efter en sådan ljusets fest kunde man förmå sig att vid smala, illa lysande och ständigt rykande talgljus anstränga sina ögon flere timmar hvarje afton, sedan man förut hela dagen mödat dem kanske vid det knappa dagsljus som krånglade sig ned i en liten, mellan höga murar sammanklämd gård, och silade sig genom små i bly infattade rutor, hvilka utgjorde fönstren i mästarens verkstad.
Den finare Stockholmsverlden firade sin »ljusinbrinning» kanske med en bal, vanligtvis i Kirsteinska huset, och Torngren var också der, liksom vid Djurgårdsbrunn, den glade tillställaren.
Torngren var mycket mån om att hafva ett fint, om möjligt aristokratiskt sällskap på sina baler, hälst grefvinnor, och i brist af sådana åtminstone damer med klingande namn. Fick han ej tag i sådana, så skapade han sjelf de klingande namnen. På ett inträdeskort, som vi ega, till den femte »assembléen» 1828 i f. d. Kirsteinska huset har han helt djerft skrifvit fru »Westerstråhle», ehuru det fruntimmer som skulle begagna kortet hette Westerström och ingalunda tillhörde aristokratien.
