Kap. XV.
Kommunikationer.
Åkare och åkaretaxor. — Släpa, kärra, schäs och droska. — Trähästen. — Hyrkuskar. — Djurplågeri. — Port-chaise. — Omnibusen Försöket. — Skjutskärror och diligenser. — Roddarpigor och roddargummor. — Kullroddbåt och vefslupar. — Olof Rudbecks jakt. — Mälarefärd i gamla tider. — Amphitrite och Yngve Frey. — Trampbåt och vattenskidor.
Åkarne hafva alltid utgjort en klass i samhället som varit mindre omtyckt, mycket begagnad och ofta utsatt för förföljelse. Någon orsak måtte förhållandet ega, och den enklaste är väl den naturliga, nämligen att åkarnes sjelfva sysselsättning, ett skenbart uppsökande af ett för dem likgiltigt mål, ett väntande på en likgiltig person, vistelsen i smutsen på gatan, klimatets hårdhändthet framalstrat en bitterhet i sinnet som verkat störande för dess egen och allmänhetens lugn. Redan under Christian II:s regemente finner man (i Bärarnes skrå) åkarne omgifna af stadgar. Ingen åkare skulle utan bärarnes minne få köra upp jern från Kornhamn. Item skulle ingen bärare tillåta, att åkarne hafva sina hästar och kärror stående på torget, der bärarne äro vana att göra rent.
Först under Gustaf II Adolfs regering (1620) synas åkarne hafva fått sin egen ordning och taxa. Deras håll voro då icke så långa, ty de längst bort belägna ställena voro Reparbanan, Söderqvarn och Malmtorget.
Redan då framskymtade de första tecknen till den inneboende synden, hågen att begära mer än taxan, och rättelsemedlen angifvas ganska tydligt: första resan tre dygns fängelse och 3 markers böter andra resan dubbelt opp, och tredje: embetets förlust.
Emellertid måste här anmärkas, att åkarne ännu icke hade någon persontrafik, utan inskränkte sig till godsbefordran. Personbefordran var öfverlemnad åt de högre klassernas egna åkdon, hvilka
