stockholmare som erinra sig den tid, då den som ville begagna sig af offentligt fordon på hjul icke hade annan utväg än att sätta sig upp bredvid den illa luktande och trasige åkaren i den vanligtvis bjärt gulmålade, högst obeqväma schäsen, som drogs af en utsvulten och orkeslös hästkrake.
Jemte åkarne hafva, åtminstone från 1731, de förnämligare hyrkuskarne sörjt för samfärdseln i Stockholm. Deras åkdon hafva ända ifrån början in till våra dagar nämnts med det gemensamma namnet hyrvagnar. De lemnade dock länge ganska mycket öfrigt att önska och började först på 1820-talet att någorlunda motsvara den åkande allmänhetens anspråk. År 1825 uttryckte en rimsnidare sig om dem på följande sätt:
Hvad utsökt prydlighet, till pris för menniskosnillet.
uti den vagn, der jag nu sträcker mina ben,
emot de åkdon som höllos, länge se’n,
till allmänhetens tjenst af Loflig Hyrkuskgillet!
Emellan två par hjul, fem alnar från hvarann,
på tjocka remmar fäst en vanlig vagnskorg hängde,
som vid ett marknadsstånd till formen liknas kan,
och vid hvar rännstens brant i tvära satser slängde
och drogs med möda fram utaf ett utkördt spann
Förgäfves från sin bock sin piska kusken svängde,
Att jaga tvänne gamla ök så åldriga som han.
Efter Magasin för konst, nyheter och moder.
Men ej förr än i slutet af 1840-talet eller början af det derpå följande årtiondet började de, såsom vi redan förut anmärkt, täfla med flertalet af herrskapsvagnarne i prydligt utseende och beqvämlighet, äfven om de icke i storståtlig förnämhet kunnat jemföras med en för några årtionden sedan uppträdande aristokratisk lyx i fortskaffningsmedel (fig. 194), som dock aldrig varit annat än undantag
