i Stockholm. Kuskarne hafva deremot sannolikt bibehållit sig tämligen lika, om ock deras yttre då och då uppsnyggats, och hafva alltid utmärkt sig för större höflighet och vänlighet än åkarne samt mot en ofta ringa drickspenning eller endast en sup och en smörgås (fig. 195) slitit ondt dag och natt och mången vinternatt timtals frusit på kuskbocken, under det de som bestält vagnen njutit sällskapsglädjen i fullt mått, utan att ens tänka på kusken och hästarne.
Redan så tidigt som 1733 utfärdades förordning mot öfverdådigt körande, men ett dylikt hörde ännu 1771 till »Stockholms oordentligheter»: »Inga barbarer», utbryter författaren, »äro så grymma mot dessa flitiga och nyttiga djur (hästarne) som de svenska lutherska åkare: de slå dem under de gräsligaste bördor; de svärja, och förgäfves befalla djeflar fara uti dessa usla kreaturen, under tusen förbannelser.... Paulus säger, att Kreaturen sucka med oss efter förvandling — — men hvilka af dem hafva väl mera orsak att sucka än Stockholms stads åkarehästar? Jag undrar hvilka de äro som sucka efter åkar-drängarne? — Jag tror aldrig att Änglarne längta efter sådant sällskap som de äro vid kärran och slädan. Förlåt mig, Eders Gudlöshet, att jag vågar tala Eder till ur så allvarsam ton, sedan jag erfarit, att I akten taxor och cateches alldeles lika med gamla Avisor.»
⁎
Ett annat samfärdsmedel till lands var porte-chaisen, hvilken infördes af konglig sekreteraren L. Klinkowström och privilegierades 1726. Priset varierade mellan 6 och 16 öre silfvermynt för kursen; för hel dag betalades 2 daler och för vecka 10 daler silfvermynt. Då vagn mötte porte-chaise, måste den förre hålla undan vid portörens rop. Portörerna, som mestadels bestodo af militärer, åtnjöto för
