lyckades icke, ehuru Aftonbladet intygade, att i beqvämlighet och elegans kunde både vagnen, de förträffliga hästarne, seldonen och betjeningens klädsel mäta sig med de franska af samma slag. Omnibusfarten upphörde efter någon tid af brist på uppmuntran från allmänheten, som sannolikt fann afgiften allt för hög samt platsernas antal allt för otillräckligt, ty »i anseende till våra svåra gator och rännstenar» kunde omnibusen icke forsla flera än åtta personer.
Sedermera afhördes ingen sådan fart förr än i början af 1850-talet, om man undantager de omnibusar hvilka från Gustaf Adolfs torg gingo till Djurgården. Men 1852 inrättades åter en omnibuslinie mellan Kungsbacken och staden (då Slussplanen) samt året näst efter mellan sist nämda plats och Regeringsgatan, i hörnet af David Bagares backe, och en linie mellan Riddarhustorget och Kungsholmstorg samt senare en mellan Slussen och Ladugårdslandet. Den som höll sig längst af dessa var linien Kungsbacken—Slussen, som söder om Norrbro delade sig i en linie åt Stora Nygatan och en åt Skeppsbron. Det var först i vår tid som spårvagnar kommo och fördrefvo de tunga, trånga och långsamma »bussarne». Om spårvagnar kunde gamla Stockholm icke ens drömma.
Ville man landvägen begifva sig från Stockholm till andra delar af landet, hade man i äldre tider icke annat än enskilda fordon, och de som icke kunde förskaffa sig sådana, måste betjena sig af hästryggen eller anlita egna ben. År 1591 förordnades först, att fyra gästgifverier skulle inrättas på hvardera Malmen, och sattes skjutslegan till 3 öre milen. Likaledes skulle två borgare östan och 2 västan hålla båtar för resande. Samma år omnämnas tre gästgifvare på Södermalm som skulle hålla hästar för kungens och hertigens folk efter 4 öre milen. Ett par år derefter förordnades, att ännu flera herbergerare och gästgifvare skulle tillsättas, men småningom tyckas de dock hafva indragits eller råkat i glömska, ty i vårt århundrades förra hälft fans blott en gästgifvaregård i Stockholm, i ett litet, föga inbjudande hus i hörnet af Packartorget (nu Norrmalmstorg) och Smålandsgränd. Först 1851 inrättades en gästgifvargård också på Södermalm, i n:o 64 Hornsgatan.
Den som bodde i »sta’n» kunde beställa skjuts från hvilken af de två gästgifvargårdarne han ville, men på Norrmalm måste man taga från Packartorget och på Södermalm från Hornsgatan. Och så bar det af i vanlig gammal svensk skjutslunk (fig. 196), i lyckligaste fall i någon tung schäs, i andra på en bondkärra utan fjädrar.
På det sättet for stockholmaren i långa tider ut på sina resor i landet, men för omkring femtio år sedan bjöd man honom stiga upp i en diligence (fig. 197). Ett bolag hade bildat sig och åtnjöt
