regnskurar; dess utom hade gummorna den oseden, att de togo in mera folk än som rymdes i båten. Illa omtyckta, liksom åkardrängarne, och berömda för sina stora utförsgåfvor, hvilka kanske voro väl behöfliga, då det gälde att svara hvarje person som genast vid sin ankomst fordrade, att de med honom skulle »sätta ut», förde de emellertid ett jämförelsevis lyckligt lif till fram emot medlet af vårt århundrade.
Det första angreppet på deras tillvaro som egde den mest betydande linien, Rådstugränden—Röda Bodarne, var Samuel Owens tillämnade jernbro, hvars båda fästen, tvenne jerntorn, blefvo färdiga; men denna gång stannade det vid skrämseln. Owen fick dock umgälla sin oförsigtighet med mångfaldiga bevis på roddargummornas ovilja, då han skulle fara öfver från Kungsholmen till staden.
Svårare blef täflan med de 1834 uppdykande kullrodderskorna, och fullkomlig död för dem på Djurgårdslinien blefvo de 1843 privilegierade vefsluparne (fig. 198). Dessa senare gjorde mest långturer, såsom till Djurgården, Essingen, Liljeholmen, och ansågos vara rigtiga snabblöpare, tills de omsider utträngdes af ångsluparne.
⁎
För längre resor uppåt Mälaren begagnades i äldre tider jakter. Olof Rudbeck d. ä., som sysslade med mångahanda ting, hade äfven