slagit sig på post- och personbefordring mellan Stockholm och Upsala och för sådant ändamål låtit trycka en stadga, af hvilken man kan få en tämligen noggrann föreställning om resandes beqvämlighet i slutet af 1600-talet. Hvarje resande skulle betala två mark silfvermynt för resan och 10 öre för hvar halft skeppunds vigt. Traktering ombord ombesörjdes af skepparen. Passagerarne voro skyldige att vara ombord en timme före jaktens afgång, emedan tillförene varit bruk, att de infunnit sig för sent, då jakten redan lagt ut, och derigenom kommit att hoppa i sjön. »Sedan är ock en oordning, att några stiga på jakten och säga sig vilja betala när de komma fram, men jakten kommer inte väl till lands, förr än de springa af henne på landet och rymma sin kos, thy skall skepparen så länge hålla från landet för ankar, till dess de betala, ty en sådan jakt som dagligen segla måste och aldrig länge hvila och måste hafva en skeppare, med 6 båtsmän, uppehålles icke med wäder.»
Vidare förbehåller sig den lärde redaren, att intet gement folk tager sig friheten att med tobaksdrickande, fylleri och annat skamligt lefverne ställa sig som osjäliga djur. »Utan den som har lust till tobak, kan sitta utanpå taket i friska luften, så förargar han ingen annan.»
Det kan må hända vara af intresse att erfara, huru en stockholmare för hundra år sedan färdades, då han sjövägen skulle begifva sig till någon af Mälarestäderna. Vi bjuda derför på en färd på jakt från Stockholm genom Mälaren uppåt Torshälla, i sällskap med Johan Fischerström[1], under en tid då det, såsom man ju påstått, låg mera sol öfver stockholmslifvet än nu, under tredje Gustafs dagar.
Det var år 1782 den 30 augusti, klockan 6 e. m., då vår resande steg ombord på en Torshälla-jakt vid Munkbron. Skepparen, som genast var färdig att lägga ut, instängdes af finnskutor som lossade ved. Finnarne åhörde med största tålamod de resandes föreställningar, utan att vidtaga några åtgärder, till dess hamnfogdens hjelp påkallades. Han kom, full af embetsifver, tog upp sin bricka, fäste den på jackan, kommenderade länge, svor ännu mera. Slutligen lemnades så stor öppning, att den lilla jakten kunde smyga sig fram.
»Vi skilde oss sakta från Qvaien, der jordfrukter och grönsaker finnas högtals utbredde, längs åt Canalen och der månglerskan, sittande i ett slags tråg, tittar fram som ur en niche.»
- ↑ Utkast till beskrifning om Mälaren. Sthlm 1785.
