Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/537

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
519
KOMMUNIKATIONER

De vände om Riddarholmens hörn och höllo ned åt Kungsholmsbron, hvilken före detta tjenat norrmalmsborna till promenad, när »en båt lastad med fruntimmer och manspersoner lade an till jakten och beneventerades ganska vänligen af vår skeppare. Misslynt öfver så mycket oväntadt främmande, frågade jag, om de skulle anses för passagerare. Nej, de ville blott för ro skull följa med till tullen. En af dessa herrar var försedd med trompet, och min skeppare, en ung och hurtig karl, som äfven förstod att handtera detta instrument, skyndade att accompagnera. Genast skallade en marche, en charge, o. s. v. Skinnarviksbergen gåfvo genljud, och glädjen regerade öfver allt, när fyra små lavettlösa Canoner framdrogos. En af det nykomne sällskapet ville ändteligen agera styckjunkare. Hans manövrer voro af den beskaffenhet, att jag fann nödigt byta om den plats, der jag hittills sutit en tyst åskådare ... I det samma lossades första skottet ... Men, hjelp himmel, i hvilken scene! Ögonen förbländades af eld och rök. Skrik och jämmer yppades öfver hela däcket ... Ack, mitt ansigte! Ack, min nya mössa!»

Styckjunkaren hade antändt krutpåsen, och en ung dam blef så illa bränd, att man måste anlita det befintliga sirapsförrådet. Hon lemnades i land vid Långholmstullen, der jakten lade till för att anmäla sig. Under tiden tager författaren farkosten i närmare betraktande.

»Jakten var i bästa stånd, försedd med nytt storsegel, fock och klyfvert; ett par ansenliga åror; påliteligt tågverk; tvenne små ankare; en julle, som i släptåg följde tätt efter. Från mast-toppen fladdrade en röd och hvit flagg, och öfver denna höjde sig en förgyld spira. Kajutan, hvarpå jag prenumererat, väl inrättad, snygt målad, hade tvenne fönster, väggskåp, bureau, en liten afplankning, som kallades sängkammare; och en vid trappan inpassad kakelugn, der med beqvämlighet kunde kokas caffe, min käraste dryck, som så ofta muntrat mine sinnen och kommit mig att glömma lifvets besvärligheter.»

»På detta lilla skepp, som kunde draga hela sju läster, utgjorde skepparen, en matros och en gosse hela besättningen. Jakten hade från Torshälla öfverfört till hufvudstaden jern och canoner; var nu på hemvägen lastad med spannmål, silltunnor, dessutom en hop oberedda renhudar, med hvilka hela lasten var öfverhöljd. Uppå dessa varma bäddar hade en tobakshandlare från Stockholm, en trädgårdsmästare från Strengnäs och en fiskare från Ridön slagit deras läger. De lågo här i största maklighet utsträckte, och visade sig sällan på däcket. Till dessa passagerare bifogas tvenne fruntimmer, dem jag först bort nämna. Den ena ännu icke så gammal,