fortskaffningsmedlet, dels sådana hufvudstadsbor som endast lockades af det ovanliga skådespelet. Ofta hände det, att en och annan resande kom för sent. Man var då ännu van vid segelfartygens mindre noggranna afgångstid och trodde, att »skeppartimmen» skulle vara lika lång för ångbåtarne. Det är en scen från Riddarholmen vid ett ångfartygs afgång i början af 1840-talet som vi här i bild återgifva (fig. 199).
⁎
Äfven sedan ångfartygen visat sig vara förträffliga fortskaffningsmedel, funderade ännu en och annan på att sätta någon, såsom det förmodades, mindre farlig kraft i ångans ställe. En förbättring trodde assessor Juringius sig hafva funnit i trampbåten. En sådan försöktes redan 1823, forsta gången vid kronprinsessan Josefinas ankomst till Stockholm, och derefter trampade den sig fram mellan staden och Drottningholm i ett par somrar.
Att uppfinningen icke saknade alla förtjenster, kan man finna deraf, att assessor Juringii trampbåt, den på sin tid ryktbara Gefion, år 1825 förde tre hundra personer tre engelska mil i timmen med endast sex mans tramp. Samma Gefion trampades också af oxar och gick sedan långturer, men behöfde tre dagar för en resa till Nyköping och kunde således icke uthärda täflan med ångbåtarna. Ehuru i företaget ingalunda låg något löjligt, utsattes Gefion dock för åtskilligt skämt, och 1825 skildrade en rimsnidare[1] båtens byggnad och framdrifvande på ett så komiskt sätt, att man allmänt skrattade åt trampbåten. Om drifkraften hette det:
— — — ifrån Smål’n köp oxar, minst ett par;
ställ dem på planen upp till samman;
om hornen tömmen lägg; ställ bakom dem en karl —
med piska i sin hand — som har den instruktionen
att idkeligen smörja på.
— — — — — — — — — — — — — — —
— — — se granneligen till
att oxarna allt fort må klifva
och hjulen må gå kring att båten framåt drifva.
— — — — — — — — — — — — — — —
- ↑ Stockholm, philosophisk, satirisk och poetisk målning. Andra häftet. Sthlm 1825.
