Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/550

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
532
SLANGORD OCH BÅNGMÅL

vanligtvis med stor glans slagit läger utanför tullen. Deras uppgifna näringsfång skall vara kittelflickeri, hästbyte och spåkonst.

Efter hvad som sedan visat sig, hafva tattarne stått i intim förbindelse med landets infödda tjufvar, hvilket ock bekräftades af den bekante stortjufven Djös Per Andersson eller Dalpelles bekännelser, och mest kanske af den ordlista öfver svenska fängelsespråket han uppsatt och hvilken under titel:

Det Svenska Zigenarspråket, såsom det under namn af Rommani talas i Svenska fängelserna, af professor Carl Säve i lifstiden aflemnades till zigenarfolkets klassiske skildrare, norrmannen Eilert Sundt, hvilken aftryckt densamma i slutet af sitt berömda arbete »Beretning om Fante- eller Landstrygerfolket i Norge».

Det är icke utan att författaren till dessa samlingar om Stockholms gatspråk känt sig något hemsk till mods, då han genomgått denna lista och der återfunnit ord, hvilka i hans barndom begagnades kamrater emellan vid ett af hufvudstadens femklassiga läroverk. Så till exempel sade man miro i stället för jag, diro i stället för dig, hvilka båda ord återfinnas med samma betydelse i Anderssons ordlista. Hvilken skolgosse kallade icke för 25 år se’n sin mössa pirka? Hvem vet icke hvad dorma är? Eller gromsing? Och detta sista har visst en zigenare fört med sig från sydligare land. I samma lista förekommer ett ord ki, som betyder icke. När man ville inbilla någon en osann sak, på skämt, och någon tredje var närvarande som man icke ville »purra», hviskade man till denne tredje: på ki, förstås! Eller när man hörde något som man ej trodde på och ville uttrycka sitt tvifvel öfver detsammas sanningsenlighet, sade man frågande »på ki, förstås?» Det var fängelspråket man talade, men som man ej viste af.

Att detta fängelsespråk ej var af uteslutande inhemsk uppfinning eller hemmagjordt, visar den brokiga blandning af alla vedens språk man här möter, och dertill ord hvilkas ursprung äro alla språkforskare okända. Vi skola lemna en liten profkarta:

Altsås-arot (alltsamman, af sv. allt och sas-haro = allt); Atja (vara); Ava (komma); Bakro (får); Bal (hår); Ballevas (fläsk); Barr (sten); Byling (polisbetjent); Dud (fader); Drabla (läsa); Domm (rygg); Däkkelskiro (soldat); Dovn (denne); Ee (ja); Forum (stad); Gnao (skurk); Gromsing (barn); Hisp (stuga); His-ar (kläder); Ja (gå); Jagg (eld); Jak (öga); Jikk (en); Dy (två); Drill (tre); Schtar (fyra) Pansch (fem); Sink (sex); Sytt (sju); Okto (åtta); Engja el. nin (nio); Tin (tio).

Karlo (svart); Kalsing (sko); Kanderina (kyrka); Kes (ost); Kura (slå); Liller (bref, pass); Låder (salt); Maro (bröd); Matjo (fisk); Nak (näsa); Nacka (fly); Pani (vatten); Papja (gås); Prull (broder); Purra (stjäla); Rypavina (bränvin); Rub (silfver); Silvano (sill); Smitjo-kell (Smedjegården, fängelset i Stockholm); Svedin (Sverige); Svenarus (svensk); To (till); Vavarig (sådan); Vaddro (säng).