måste utlemna den för sina meningar i principalatsfrågan häktade handelsmannen Springer, hvilken der sökt en fristad. I slutet af 1700-talet egdes huset af brukspatron Knigge, hvilkens lif och lefverne och hädanfärd gifvit anledning till de många spökhistorier som i förflutna årtionden samt till och med än i dag förtäljas om denna egendom.
Första gången man trodde sig märka att underbara saker tilldrog sig i Spökslottet var säkerligen då egaren Knigge spårlöst försvann derifrån. Han var känd att vara en mycket grym och elak man, och en sägen gick, att man sett en vagn, förspänd med frustande hästar, stanna utanför porten samt att Knigge steg upp i den och for af med en onaturlig fart bland gnistor och lågor, och allmänt sades sedan, »att fa’n tog Kniggen».
En afton, många år senare, voro några glada herrar samlade i ett af rummen i detta hus och talet föll på de oförklarliga händelser som der timat. Bland sällskapet fans en person som isynnerhet var tviflare på sådana saker, men en annan af de närvarande yttrade hastigt till honom: »var inte så säker du; du kan allt hitta på att få se något». I samma ögonblick öppnades dörren till närgränsande rum på vid gafvel; man reste sig, tog ljus och gick in i rummet för att se hvad det var, men ingenting hördes eller syntes. Man gick vidare genom ett par rum, då äfven dessas dörrar öppnade sig, ända till dess man kom ut i förstugan. Klockan slog då tolf och man såg en person som man förgäfves väntat hela qvällen och som hörde till de »troende» komma uppför trappan — men det var endast hans vålnad.
