En person som en tid bott i »Spökslottet» har berättat, att hvarje afton aftecknades å väggen i ett af rummen ett litet hvitt kors. När man lade handen deröfver, visade korset sig på handen. Man sökte på allt sätt att utforska, om det kunde komma genom något återsken. Gardinerna nedfäldes, luckorna stängdes, men korset fans der ändå.
En afton hörde i fråga varande person från rummet utanför sitt sofrum ett ljud, liksom då det blåser starkt. Han tog ett ljus och gick ut, men hann ej långt utom dörren, förr än ljuset blåstes ut. Vid en sedermera företagen undersökning befans, att så väl fönster som dörrar till rummen voro stängda.
Några hemskare spökerier omtalas icke. Egendomen har nu undergått fullständig reparation[1] och är otvifvelaktigt en bland de angenämaste bostäder i Stockholm samt tillhör arfvingarne till en man, L. J. Hierta, som just icke var spökrädd.
⁎
Katten på Vesterlånggatan. Ett svenskt skepp kom för många år sedan seglande ifrån aflägsna kuster på väg hem. Då uppstod på en gång en vindstilla som varade i tre dagar. Det var förfärligt hett. Seglen hängde slappa och vindlösa på sina rår; tjäran började upplösas och rinna ur nåtarne, så att hafvet omkring glänste som en regnbåge. Besättningen dignade af maktlöshet. Den hade många gånger offrat åt Kajsa, men som ingen förmått kasta slanten öfver storsegelskant, så hjelpte det icke. Då kom styrman, som var söndagsbarn, upp ur kajutan och när han såg matrosernas fåfänga bemödanden, tog han upp en slant och kastade samt nådde öfver. Slanten hade icke väl tagit i vattnet på läsidan, förr än hafvet öppnade sig — en trappa blef synlig och på den uppsteg en skön dam, som frågade efter befälet. Styrmannen steg fram och helsade, hvarvid hon bad honom följa sig. Han gick då efter henne ned för trappan och kom in uti ett palats.
»Se här», sade hon, »tag detta bref och gå upp i huset n:o ... vid Vesterlånggatan, fråga der efter herr Måns och lemna honom det. Men du får inte göra något annat förut, utan detta skall vara det första du uträttar, sedan landgången är utlagd.»
Styrmannen lofvade, och återvände om bord; hafvet slöt sig, vinden friskade i och fem dagar derefter voro de i Stockholm. Otåligt väntande, måste de genast begynna lossa, och styrmannen kunde icke komma ifrån för att gå upp med brefvet, hvilket han icke heller ansåg så vigtigt, att han icke kunde dröja ett par dagar.
- ↑ Då grafven också undersöktes, men icke innehöll annat än småsten.
