Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/564

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
546
FLORA OCH FAUNA

Grodbladet (Plantago major) är en orolig natur som ströfvat kring hela verlden dit européen framträngt. Det skall hafva följt med till Amerika och der numera vara allmänt. Indianerna, som icke känt växten förr än efter den Gamla verldens inträngande, kalla honom de hvites fotspår. Dess urhem kan ingen derför bestämma. Det är en tålig och asketisk varelse, hvilken liksom enkom uppsöker de ställen, der den kan bli trampad af menniskofoten, slår sig ned mellan gatstenar, spärrar gångstigar, uthärdar vägdam och gatsmuts, kan bli öfverkörd och resa sig igen och har derför väl aldrig saknats på gamla Stockholms stenläggning. Huru vida växten äfven nyttjats i den stockholmska husmedicinen känna vi icke, men det är dock troligt, ty i andra delar af landet har sådant varit fallet, och i Arvidh Månsons Örtabok (1600-talet) tillerkändes den 32 dygder.

Trampgräset (Polygonum aviculare) är också en olycklig som lärt att finna sig i lifvets alla förhållanden. Han kan sträcka ut sig i gröngräset och bli alnslång, när utrymmet medgifver, men han kan också draga in på staten och bli mycket kortväxt. Är jordmånen god, består han sig breda blad, är den dålig, blir han smalbladig. För öfrigt förföljer han menniskan liksom grodbladet, och ehuru icke ensidigt stadsbo, innästlar han sig öfver allt i staden och har i äldre tider mycket frodats i Stockholm.

Maskrosen (Taraxacum officinale), en skönhet som icke förstår att kläda sig, prålar hela solskenstiden från April till November med alltför granna blommor, hvilka röja fattigdom; inklämd mellan gatstenar, i skydd mot en husvägg eller ett plank, i takdropp, i ur och skur, söker den sig en bakgata, der den kan spegla sin grannlåt i en rännsten. De fattiges barn äfven i staden hafva slägte efter slägte prydt sig med dess blommor, gjort kedjor och halsband af dess stänglar och i de senare frambragt musikaliska ljud. På Stockholms apotek begagnades växten redan för århundraden sedan och ansågs blodrenande.

Bland vilda stadsväxter i gamla Stockholm innästlade sig också några främlingar, som kommit hit antingen med ballast eller smugit sig in med här lossadt utsäde, mest från grannen i öster. Sådana äro sandhvitan (farsetia incana), blåelden (echium vulgare) och hundrättikan (bunias orientalis), hvilka alla träffats inom stadens område.

⁎              ⁎

Redan tidigt aflystes i Stockholm mellan broarna en sådan onödig lyx som trädgårdar. De många trägårdar som omnämnas i Jordaboken äro nämligen trähus. Den sista »yrtagården», utom