Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/582

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
564
POLIS

uppsyningsmännen skulle gå omkring och ransaka bagarbodarne, i hvilka icke fick säljas något annat än bröd. Lika ransakning skulle göras också hos gårkockar och vinskänkar samt i svenska ölkrogar. I borgmästare och råds instruktion för uppsyningsmännen i Stockholm, 1670, stadgades, att dessa alltid skulle hafva en »viss och pertinent specification eller lista på alla gårkockar, vinskänkar och svenska krögare, både i staden så väl som på bägge malmarne», och detta både för att tillse, att de icke öfverskredo sina rättigheter i utskänkningen, utan också för att beifra, att på sön- och helgdagar icke »allehanda löst parti» med drinkande, dubblande och spelande under gudstjensten skulle föra ett syndigt och förargligt väsen.

⁎              ⁎

Med tillförsel af ved hade polisen mycket att göra. Så finnes t. ex. en förordning af 1637 som på grund af att »stor flärd och svek öfvad är» påbjuder visst mått för all ved som kommer till staden, nämligen att all kastved skulle hålla fem qvarter mellan skären och all bryggved sex qvarter. Mellanköpare finge ej heller komma och drifva upp priset på veden. I en förordning af 1722 föreskrifves, att ingen får köpa ved på landet och sedan hålla till salu i staden, utan blott till enskildt behof. I annat fall skulle veden tagas i beslag och skickas till Danviks hospital samt lagöfverträdaren böta 100 dal. smt. Ingen fick från en vedskuta vid hamnen köpa mer än 100 famnar kastved och 20 bryggved samt 6 läster kol. Parmmätaren skulle i »specialen» anteckna köparens namn och huru mycket ved han köpt. Hvarje afton skulle parmmätaren till hamninspektoren lemna noggrann förteckning på all ved som under dagen upptagits, och ur denna förteckning skulle hamninspektoren vid hvarje veckas slut göra ett utdrag, hvilket uppvisades i kämnersrätterna. »Brukar parmmätaren underslef», tillägger förordningen, »och colluderar med någon till denna förordnings kränkande, skall han utan skonsmål till Marstrand försändas.»

⁎              ⁎

I stadens äldsta tider hade polisen i den ena eller den andra formen föga att göra med fattigvården, hvilken vanligtvis helt och hållet sammanföll med kyrkans och särskildt klostrens allmoseväsen. Då de gemensamma fattig- och sjukhusen upprättades, togos de i kyrkans skydd. Det äldsta sådant hus eller hospital i Stockholm var Helgeandshuset på Stockholmen, deraf kallad Helgeandsholmen.