Hvad kunde polisen göra på detta område? Ingenting, och ingenting försöktes heller, ända till dess olägenheterna vordo så stora och farliga, att man nödgades tänka på vattenledning. Det var på öfverståthållaren, grefve J. E. Hamiltons föranstaltande som d. v. majoren F. W. Leijonancker uppgjorde förslag till en vattenledning för Stockholm, och, 1854, afgåfvo dertill utsedda kommitterade utlåtande om förslagets verkställande. Den 27 April 1861 öppnades vattenledningsreservoaren på högsta punkten af Södermalm, vid Årstaviken. Dermed var det mest betydande steget taget till förbättring i Stockholms renlighets- och helsoförhållanden.
⁎
Om polisen icke bekymrade sig mycket om vatten, var, såsom vi redan i ett föregående kapitel påpekat, omsorgen om öl och vin så mycket större, och myndigheterna sörjde äfven för att stadens invånare skulle få något att äta. Så finner man ett kungl. bref af 1546 som förkunnade, att köttmånglare i Stockholm måtte fritt fara ut på bygden på bägge sidor, söder och norr om staden, två mil nära Nyköping och två mil nära Upsala och köpa allehanda »qvick boskap, på det nödtorftig bespisning med färsk köttmat uti vår stad Stockholm för skälig betalning icke fattas måtte». Många andra förordningar sysselsatte sig med tillförsäkrande af födoämnen för skäligt pris åt stadsfolket.
I Brokikare-ordningen af 1637 stadgas bland annat, att ingen köttmånglare må uppköpa någon boskap mellan Michaelis och Martini tid, till dess borgarena och embetsmännen uppköpt hvad de behöfde till sina hushåll. Hvad sedan var öfver hade köttmånglarne rätt att tillhandla sig.
Många gånger, bland annat 1677 och 1693, utgaf magistraten en ordning för köttmånglarne, hvilka alltid skulle hafva så mycket kött i förråd, att stadens invånare som sådant vilja köpa må för sina pengar dermed förses efter taxa. Det sämre köttet fick icke blandas med det bättre, utan det bästa oxköttet skulle ligga eller hänga på ena sidan i boden, och det sämre på andra sidan. Intet kött fick gömmas bak i boden, i kistor eller slagtarhus. Två af stadens betjente och uppsyningsmän skulle hvarje dag och i synnerhet på »köttdagarne» uppvakta i slagtarhuset och tillse, att icke något odugligt kött hölles till salu.
Taxor voro satta på alla födoämnen, och böter stadgades för dem som sålde dåliga varor. Med i synnerhet bagarne hölls sträng uppsigt — åtminstone var detta i lag stadgadt — och
