uppenbara osanningar om hvad andra föregåfvos hafva bekänt, narra J. v. Engeström att på sig bekänna brott, hvartill han ej vore skyldig, samt under förespegling af att sättas på fri fot förmå honom att angifva andra, hvaremot om sådan angifvelse underläts, odrägliga plågor skulle förestå Engeström.
De som voro Gustaf III:s fiender hatade polismästaren redan långt före 1792, men han var ej heller synnerligt älskad af de opartiska som endast ville, att rättstillståndet borde vara tryggadt samt att polisen icke skulle tjena despotiska intressen och polismästaren ej vara regentens blinda verktyg. Bland det lägre folket synes också hafva funnits anledning att icke älska polisens underordnade tjenare. Emellertid höll Liljensparre ordning i staden, om också icke utan anseende till person. Det hände, att nattvakten fick skrapa, för att han tagit i förvar några nattsvärmare som stört ordningen, men hvilka funnos vara adelsmän och derför ej kunde fängslas af en simpel nattpatrull.
Liljensparre utnämdes 1792 till underståthållare, men erhöll afsked redan året derpå. Den nya regeringen ville aflägsna honom, liksom så många andra af Gustaf III:s vänner, och han skickades till Pommern för att, såsom det hette, der ordna polisen. Sedan Gustaf Adolf sjelf öfvertagit regeringen, hemkallades han och utnämdes till ledamot af generaltull-direktionen samt derefter till kronofullmäktig i generaltull-arrende-societeten († 1814).
Hans närmaste efterträdare var lagman Magnus Ullholm, hvilken 1800 följdes af lagman Daniel Ahlberg, som utnämdes till underståthållare 1802, med särskildt uppdrag att förvalta de åligganden som tillhörde öfverståthållaren, hvars tjenst stod ledig under flera år. Ahlberg adlades 1808, med namnet Edelcreutz, och då öfverståthållareplatsen slutligen, 1809, åter besattes (med fältmarskalken W. M. Klingspor), utnämdes han till landshöfding i Stockholms län och
