Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/594

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
576
POLIS

upphöjdes 1816 till friherre samt vardt, 1818, åter öfverståthållare († 1828).

Fig. 209. Olof af Wannqvist. Efter porträtt i enskild ego.

Efter Ahlberg utnämdes till polismästare d. v. registratorn i poliskammaren Olof Wannqvist (fig. 209), född 1764 i Gefle, der hans far var skeppstimmerman. Om Liljensparre gjorde sig känd som en högst duglig polischef, så voro Wannqvists utmärkta polisegenskaper icke ringare, men han var dess utom populär. Han har efterlemnat ett namn som en lika skicklig som kraftig polisman, hvilken i många år upprätthöll polisens anseende. Han var fruktad af skälmar och illgerningsmän, men aktad af det stora flertalet bland Stockholms befolkning. Han skötte sin tjenst med stränghet och kanske stundom med en viss godtycklighet, något som ofta ligger i polismaktens natur, då det gäller att klämma efter skälmarne; men han gick icke andras än rättens och ordningens ärenden och var efter samtidas enhälliga omdömen en hedersman. Om det slags folk som brukar hafva mest att göra med polisen ej heller på hans tid kunde lägga bort afvogheten mot polisbetjeningen, så utsträcktes den afvogheten icke till »stora Olle» eller »gamla Olle», såsom Wannqvist kallades på det förtroligare folkspråket.

Sedan Olof Wannqvist i sexton år skött polismästarsysslan, gjorde konungen honom till adelsman, och han satte ett af framför sitt namn. Efter att sedan i ännu tolf år hafva varit polismästare, utnämdes han till underståthållare och såsom sådan afled han, fyra år derefter, 1834. Han hade således i tretiotvå år verkat som polischef, och dess utom flera år förut skött registratorstjensten i poliskammaren. Vår tid skulle otvifvelaktigt icke gilla denne polismästares alla åtgärder, enär några af dem voro ganska egenmäktiga, men »stora Olle» lefde och regerade under helt andra förhållanden än nu. I sitt enskilda lif skildras han som en synnerligt älskvärd person.

Hans närmaste efterträdare var Clas Ulrik Nerman (fig. 210), som i sju år satt på polismästarstolen och sedan innehade justitiekanslersembetet samt afled som landshöfding i Kalmar, 1852. Om Wannqvist med all sin stränghet och ej sällan hänsynslöshet var