tillförordnad en kort tid 1848, vardt Jakob Essen Hamilton öfverståthållare s. å. († 1864).
⁎
Under polisens första tid hade den sin embetslägenhet i n. v. öfverståthållarhuset, f. d. Tessinska palatset, hvilket 1752 af Carl Gustaf Tessin sålts till den sedermera så olyckligt ryktbare borgmästaren Kierrman[1], året derpå kommit i kronans ego, skänkts till hertig Carl och 1773 inlösts af Gustaf III. Slutligen köptes huset af staden och anslogs till öfverståthållarens boställe. Poliskammaren inrättades i palatsets bakbyggnad, med ingång från den trånga gränd, hvilken mynnar ut framför börsens östra sida och då kallades »Polisgränden».
Från denna sin första lägenhet flyttades poliskammaren till ett närliggande hus, det af oss flera gånger nämda Isaac Breants, sedan Indebetous. Der stannade polisen dock icke länge, utan förlades till Riddarholmen, i amiralitetshuset, som i medlet af 1600-talet tillhört kungl. rådet Pehr Sparre och nu är marinförvaltningens lokal. Redan 1798 företogs en ny flyttning, nämligen till de först innehafda rummen i öfverståthållarhuset, och der stannade poliskammaren i tjugu år. I den mörka gränden har mycket elände dragits inför offentligheten. Tjufvar och skälmar af allehanda slag, lösdrifvare och tiggare samt alla som polisen brukar taga hand om, kände vägen till Polisgränden, fastän de endast ofrivilligt der uppträdde, och så väl den gränden som den der utmynnande Skeppar Olofs gränd samt Trädgårdstvärgränd kunde hafva mycket att förtälja, i fall de gamla murarne icke voro så envist tystlåtna.
Ehuru poliskammaren redan 1718 flyttades till Helgeandsholmen, fortfor gränden långt efteråt att kallas Polisgränden och benämnes kanske ännu någon gång så af gamla stockholmare, ehuru det äldre namnet, Trädgårdsgatan, nu är för länge sedan åter upptaget.
Sedan poliskammaren i några och tretio år haft sin verksamhet i husen med numren 9 och 11 på Norrbro, flyttades han, 1852, till sin nu varande lägenhet vid Myntgatan, i det gamla Polus’ska huset, som byggdes i senare delen af sextonhundratalet af grefve Thomas
- ↑ Sid. 413 och följ.
